[Page 1]
SVEA HOVRÄTT
Avdelning 02
Rotel 020114
DOM
2022-11-10
Stockholm
Mål nr
T 731-20
Kärande
Oleg Deripaska
30 Rochdelskaja Ulitsa
123022 Moskva
Ryssland
Ombud: Advokaterna Maria Fogdestam Agius och Jesper Tiberg
Westerberg & Partners Advokatbyrå AB
Box 3101
103 62 Stockholm
Svarande
Montenegro
Karađorđeva bb
81000 Podgorica
Montenegro
Ombud: Advokaten Martin Wallin samt jur.kand. Johanna Österlund och Lukas Kanter
Advokatbyrån Wallin & Partners AB
Birger Jarlsgatan 27
111 45 Stockholm
Talan om ändring av skiljedom enligt 36 § lagen (1999:116) om
skiljeförfarande
1. Hovrätten ogillar käromålet.
2. Oleg Deripaska ska ersätta Montenegro för rättegångskostnader i hovrätten med
628 456 EUR och 86 075 USD, varav 592 372 EUR avser ombudsarvode, jämte ränta
på de två förstnämnda beloppen enligt 6 § räntelagen (1975:635) från dagen för
hovrättens dom till dess betalning sker.
Dok.Id 1843352
| Postadress Box 2290 103 17 Stockholm |
Besöksadress Birger Jarls Torg 16 |
Telefon 08-561 670 00 08-561 675 00 E-post: [email protected] www.svea.se |
Telefax | Expeditionstid måndag - fredag 09:00-16:30 |
[Page 2]
1 BAKGRUND 3
2 YRKANDEN 4
3 PARTERNAS TALAN 4
3.1 Oleg Deripaska 4
3.1.1 En presumtion om traktatskontinuitet rådde i relationen mellan Montenegro och Ryssland efter
Montenegros självständighet 53.1.2 Succession genom överenskommelse 8
3.1.2.1 Montenegros ensidiga deklarationer 8
3.1.2.2 Utväxling av diplomatiska noter med Ryssland 9
3.1.2.3 Succession genom konkludent handlande och tysta överenskommelser 11
3.1.2.4 Rysslands uppfattning i frågan har betydelse 14
3.1.3 Montenegro har förlorat rätten att åberopa traktatens ogiltighet 14
3.2. Montenegro 15
3.2.1 Någon automatisk succession enligt en princip om kontinuitet har inte inträtt 15
3.2.2 Succession har inte skett genom överenskommelse 16
3.2.2.1 Montenegros ensidiga deklarationer 16
3.2.2.2 Utväxling av diplomatiska noter med Ryssland 17
3.2.2.3 Succession genom konkludent handlande och tysta överenskommelser har inte skett 19
3.2.2.4 Rysslands uppfattning i frågan visar inte att Montenegro har succederat till traktaten 21
3.2.3 Montenegro har inte förlorat rätten att åberopa traktatens ogiltighet 22
4 UTREDNINGEN I HOVRÄTTEN 22
5 DOMSKÄL 23
5.1 Rättsliga utgångspunkter för hovrättens prövning 23
5.1.1 Talan enligt 36 § lagen om skiljeförfarande 23
5.1.2 Statssuccession och traktatssuccession 26
5.2 Frågan om skiljenämndens behörighet att pröva tvisten 29
5.2.1 Frågan om en presumtion om traktatskontinuitet rådde i relationen mellan Montenegro och
Ryssland efter Montenegros självständighet 295.2.2 Frågan om succession skett till FRY-Ryssland BIT:en genom överenskommelse 33
5.2.2.1 Frågan om en överenskommelse om succession skett genom Montenegros ensidiga
deklarationer 355.2.2.2 Frågan om en överenskommelse om succession skett genom utväxling av diplomatiska
noter med Ryssland 375.2.2.3 Frågan om en överenskommelse om succession skett genom konkludent handlande och
tysta överenskommelser 405.2.2.4 Ytterligare omständigheter åberopade till stöd för att en överenskommelse om succession
skett 415.2.3 Frågan om Montenegro har förlorat rätten att åberopa traktatens ogiltighet 42
5.2.4 Sammanfattande slutsatser i frågan om skiljenämndens behörighet 43
5.3 Rättegångskostnader 43
5.4 Frågan om domen ska få överklagas 44
6 HUR MAN ÖVERKLAGAR, SE BILAGA A 44
[Page 3]
Oleg Deripaska är rysk medborgare och aktieägare i det internationella aktiebolaget
(international joint stock company) En+ Group Limited, ett holdingbolag registrerat i
det administrativa distriktet i regionen Kaliningrad i Ryssland. Bolaget utövar ett
kontrollerat ägande över det internationella aktiebolaget OK Rusal, ett bolag registrerat
i det administrativa distriktet i regionen Kaliningrad. Vid tiden för skiljeförfarandet
ägde En+ 100 % av aktierna i CEAC Holdings Limited, ett bolag registrerat på
Cypern.
Talan inför skiljenämnden gällde en tvist om vissa åtgärder som Montenegro, enligt
Oleg Deripaska, hade vidtagit och som fråntagit honom värdet på hans investering
genom de ovan nämnda bolagen i aluminiumsmältverket Kombinat Aluminijuma
Podgorica A. D. och bauxitgruvan Rudnici Boksita A.D. Nikšić samt viss tillhörande
infrastruktur. De åtgärder som Oleg Deripaska påstod att Montenegro hade utfört
bestod huvudsakligen i att ha skapat ogynnsamma förutsättningar för aluminium-
smältverket och bauxitgruvan efter att de privatiserats.
Under åberopande av den bilaterala traktaten mellan Ryska Federationens regering och
Förbundsrepubliken Jugoslaviens federala regering angående främjande av skydd för
investeringar från den 11 oktober 1995, som trädde i kraft den 19 juli 1996, (FRY-
Ryssland BIT:en) påkallade Oleg Deripaska skiljeförfarande och yrkade att Monte-
negro skulle förpliktas att betala skadestånd till honom. Grunden för hans talan var att
Montenegro hade brutit mot sina skyldigheter enligt artiklarna 3 (1) och 4 i FRY-
Ryssland BIT:en att tillerkänna honom en skälig och rättvis behandling av hans invest-
eringar och kompensera honom för expropriation.
Den 15 oktober 2019 meddelade skiljenämnden slutlig dom i målet (PCA Case No.
201707). Skiljenämnden avvisade Oleg Deripaskas talan på grund av bristande
behörighet. Skiljenämnden fann att FRY-Ryssland BIT:en inte var bindande mellan
Montenegro och Ryssland, att skiljenämnden därmed saknade jurisdiktion över
kärandens talan, tillerkände Montenegro rättegångskostnader i skiljeförfarandet samt
avvisade vissa andra krav från Oleg Deripaska.
[Page 4]
Oleg Deripaska har yrkat att hovrätten ska ändra skiljedomen genom att upphäva den i
dess helhet.
Montenegro har bestritt käromålet.
Båda parter har yrkat ersättning för rättegångskostnader.
Av artikel 8 i FRY-Ryssland BIT:en följer att de fördragsslutande staterna åtar sig att
lösa tvister med investerare från den andra staten genom skiljeförfarande enligt
UNCITRAL-reglerna.
Montenegro är bunden av FRY-Ryssland BIT:en i förhållande till Ryssland. Skilje-
nämnden är därför behörig att pröva den ryska medborgaren Oleg Deripaskas talan
avseende en investering i Montenegro år 2005.
Förbundsrepubliken Jugoslavien (FRY) bestod sedan april 1992 av republikerna
Serbien och Montenegro. Det bilaterala investeringsskyddstraktatet mellan FRY:s
regering och Rysslands regering från den 11 oktober 1995 trädde i kraft den 19 juli
1996. Den 14 mars 2003 ingick Montenegro och Serbien det s.k. Belgradavtalet som
skapade grunden för statsunionen Serbien och Montenegro (Statsunionen). Utgångs-
punkten för Statsunionens konstitution, som antogs den 4 februari 2003, var att både
Serbien och Montenegro var separata och självständiga stater. Statsunionen var allt-
jämt bunden av FRY-Ryssland BIT:en med Ryssland då Oleg Deripaska genomförde
sin investering i Montenegro år 2005. Sedan Montenegro förklarat sig självständigt
[Page 5]
och Statsunionen upplösts år 2006, har Montenegro succederat till FRY-Ryssland
BIT:en som är gällande mellan Montenegro och Ryssland på följande grunder.
I förhållandet mellan Montenegro och Ryssland rådde efter Montenegros självständig-
het en presumtion om traktatskontinuitet. Denna presumtion innebär att FRY-Ryssland
BIT:en efter självständigheten har förblivit i kraft och därmed binder Montenegro.
Självständigheten medförde i praktiken inte någon avgörande skillnad i de bilaterala
ekonomiska relationerna mellan Montenegro och Ryssland. Montenegro åtnjöt betyd-
ande autonomi inom Statsunionen och upprätthöll redan före självständigheten sepa-
rata relationer med Ryssland inom bilateral handel, ekonomiska förbindelser och in-
vesteringsrelationer. Ryssland förutsåg och deltog i bilaterala förbindelser gällande
gränsöverskridande investeringar med Montenegro före självständigheten. Montenegro
bibehöll vidare efter självständigheten samma för en stat grundläggande attribut som
under Statsunionens tid. Montenegro behöll samma territoriella gränser, permanenta
befolkning och till och med samma parlament och regering som i Statsunionen. Dessa
omständigheter gör en presumtion om traktatskontinuitet sannolik som utgångspunkt.
Detta får vidare stöd av det faktum att Montenegro tillämpat traktatskontinuitet med
flertalet stater efter självständigheten. Givet Montenegros nära relation med Ryssland
före och efter självständigheten är det osannolikt att Ryssland inte skulle ha varit en av
de stater med vilka Montenegro var villig att tillämpa traktatskontinuitet.
Montenegro uttryckte därtill vid självständigheten sin tydliga vilja till traktatskon-
tinuitet. Montenegro var vid tiden för självständigheten bunden av Wienkonventionen
om statssuccession såvitt avser traktater av den 23 augusti 1978, en multilateral kon-
vention som bland annat uttrycker en princip om traktatskontinuitet i fråga om bilate-
rala traktater. Montenegro bekräftade efter självständigheten att man fortsatt ansåg sig
bunden av konventionen genom att succedera till den och uttryckte även därigenom en
uppfattning att man ansåg traktatskontinuitet avseende bilaterala traktatsrelationer vara
en lämplig norm vid självständighet.
[Page 6]
I samband med självständigheten utfäste Montenegro tydligt och offentligt att följa
principen om traktatskontinuitet genom sina uttalanden i självständighetsbeslutet och
självständighetsdeklarationen. I självständighetsbeslutet slog Montenegro fast att det
skulle ta över och fortsätta tillämpa alla de internationella traktater och avtal som
gällde gentemot Statsunionen:
3) The Republic of Montenegro shall apply and take over international treaties and agreements con-
cluded by and acceded to by the State Union of Serbia and Montenegro which relate to Montenegro,
and which are in conformity with its legal order.
På motsvarande sätt gav självständighetsdeklarationen uttryck för att Montenegro
accepterade de rättigheter och skyldigheter som härrörde från befintliga mellanstatliga
överenskommelser under Statsunionens tid:
The Republic of Montenegro shall establish and develop bilateral relations with other countries on
the basis of principles of the international law, accepting the rights and obligations stemming from
the existing arrangements and shall continue with active policy of good-nighbourly relations and
regional cooperation.
Montenegro gav i återkommande diplomatisk korrespondens med Ryssland uttryck för
en vilja och ett åtagande att tillämpa traktatskontinuitet i förhållande till Ryssland.
Detta kom till uttryck i diplomatiska noter från Montenegro till Ryssland den 4 juni
2006, 4 augusti 2006, 9 januari 2007 och 4 maj 2007.
Ryssland noterade i sin not den 16 augusti 2006 Montenegros inställning till success-
ion utan invändning. Senare kommunikationer och uttalanden bekräftar att Ryssland
ansåg individuella traktater vara i kraft till följd av Montenegros utfästelse att följa en
presumtion om allmän traktatskontinuitet, utan att någon särskild överenskommelse
nödvändigtvis hade slutits avseende enskilda traktater.
Noterna ger uttryck för båda staters önskan om kontinuitet. Det fanns ett gemensamt
samtycke och en gemensam partsvilja till fortsatt giltighet och tillämpning av Stats-
unionens bilaterala traktater med Ryssland som hade bäring på Montenegro. Detta
inkluderar FRY-Ryssland BIT:en, oaktat att detta avtal inte nämndes explicit.
[Page 7]
Montenegrinska och ryska myndigheter och domstolar gav också uttryck, internt och
externt, för en uppfattning att det rådde traktatskontinuitet med hänvisning till de
montenegrinska noterna, självständighetsbeslutet och/eller självständighetsdeklara-
tionen. Såväl den montenegrinska sidan som den ryska sidan bekräftade i instruktioner
till sina myndigheter samt i diplomatisk korrespondens sinsemellan fortsatt giltighet av
bilaterala traktater med hänvisning till Montenegros unilaterala uttalanden och utan att
det slutits någon specifik successionsöverenskommelse angående dessa traktater. Detta
talar också för att en presumtion om traktatskontinuitet rådde mellan staterna alltsedan
år 2006.
Montenegro har medgett att staterna fortsatte att tillämpa ett antal traktater genom
konkludent handlande. När det till exempel gäller frihandelsavtalet som FRY ingick
med Ryssland år 2000 har Montenegro och Ryssland utgått från avtalets kontinuitet.
Något särskilt nytt avtal har inte slutits mellan länderna vare sig genom utväxling av
diplomatiska noter eller på annat sätt, utan länderna har helt enkelt fortsatt att tillämpa
avtalet. Detsamma gäller dubbelbeskattningsavtalet som Montenegro vidgår har fort-
satt att tillämpas. Staterna har också fortsatt att tillämpa ett antal andra traktater inom
olika områden. Detta, i kombination med övriga omständigheter, ger uttryck för att en
allmän presumtion om traktatskontinuitet rådde mellan Montenegro och Ryssland.
Staterna har även slutit nya bilaterala traktater efter Montenegros självständighet med
uttrycklig hänvisning till befintliga traktater med FRY och Statsunionen i uppsägnings-
klausuler, såsom varande i kraft efter självständigheten. Detta stödjer uppfattningen att
dessa traktat ansetts gällande av båda stater utan att en särskild successionshandling
företagits. Även detta talar för att staterna på ett allmänt plan tillämpat traktatskon-
tinuitet i sin bilaterala relation och/eller konkludent avtalat om Montenegros allmänna
traktatssuccession.
Montenegro är därför bundet av FRY-Ryssland BIT:en till följd av denna presumtion
om kontinuitet, som innebär att traktaten efter självständigheten har förblivit i kraft. En
sådan presumtion bör gälla även investeringsskyddsavtal. Ett investeringsskyddsavtal
får anses ha tillämpats även utan att dess tvistlösningsmekanism har tagits i anspråk
[Page 8]
under den relevanta perioden eller att en utländsk investerare påkallat skiljeförfarande
enligt dess bestämmelser.
Självständighetsdeklarationen och självständighetsbeslutet sedda för sig alternativt
tillsammans med Montenegros juni- och augustinoter år 2006, samt Montenegros
noter år 2007 är ensidiga deklarationer som medför bundenhet eftersom
Ensidiga uttalanden och bekräftelse genom efterföljande handling är tillräckliga för
succession och någon uttrycklig överenskommelse behövs inte. Ryssland har också
bekräftat Montenegros uttalanden och utfästelser och informerade sina statliga myn-
digheter om succession med uttrycklig hänvisning till Montenegros Självständig-
hetsförklaring och/eller not av den 4 augusti 2006. Det bekräftar i vart fall Rysslands
uppfattning om innebörden i notväxlingen år 2006.
Såväl montenegrinska som ryska myndigheter har uppfattat Montenegros utfästelse
som bindande. Detta har till exempel kommit till uttryck i staternas inställning till
det bilaterala dubbelbeskattningsavtalet dem emellan. Före skiljeförfarandet ansåg
Montenegros finansministerium att enbart en hänvisning till självständighetsbeslutet
[Page 9]
var tillräckligt för att dubbelbeskattningsavtalet som FRY slutit med Ryssland fort-
satt skulle äga tillämplighet mot Montenegro. Det framgår av uttalanden av Monte-
negros finansministerium den 4 oktober 2006. Likaledes gjorde den ryska federala
skattemyndigheten uttalanden den 8 augusti 2007 som hänvisar till de ensidiga
deklarationerna och konstaterar att dubbelbeskattningsavtalet äger fortsatt giltighet.
Tillika fann Montenegros Högsta domstol i beslut den 2 oktober 2012 att Monte-
negro succederat till en bilateral traktat om rättshjälp genom självständighetsbe-
slutet. Andra montenegrinska domstolar, samt ryska domstolar, har också tillämpat
rättshjälpstraktaten, även före notväxlingen mellan staterna rörande den traktatens
status.
Montenegro är bunden av FRY-Ryssland BIT:en till följd av en överenskomm-
else om allmän traktatssuccession mellan Montenegro och Ryssland, vilken
överenskommelse inkluderar även FRY-Ryssland BIT:en. Överenskommelsen
om succession har träffats/uppstått genom någon av följande omständigheter,
antingen sedda för sig eller sedda tillsammans.
Den 4 juni 2006 skickade det montenegrinska utrikesministeriet en diplomatisk
not till Rysslands utrikesministerium. Montenegro upprepade däri sin avsikt att
fortsätta följa alla principer i internationell rätt och alla traktater och bestäm-
melser i internationella avtal undertecknade av Statsunionen samt efterfrågade
Rysslands erkännande av Montenegro som suverän och oberoende stat.
Den 10 juni 2006 erkände Ryssland Montenegros självständighet. Därefter
svarade Rysslands utrikesministerium i en diplomatisk not den 26 juni 2006
och förklarade sig redo att etablera diplomatiska förbindelser med Montenegro.
Den 4 augusti 2006 skickade Montenegros utrikesministerium ytterligare en
diplomatisk not till Ryssland och gav uttryck för sin uppfattning att Montenegro
[Page 10]
var efterträdarstaten i förhållande till Statsunionen och att de traktater som Stats-
unionen ingått därför succederat till Montenegro. Montenegros utrikesminister-
ium bekräftade vidare att Montenegro var berett att följa alla traktater och avtal
som var gällande mellan Ryssland och Statsunionen.
Som svar på detta återkom Rysslands utrikesministerium med en diplomatisk
not den 16 augusti 2006. I denna not beaktade Ryssland Montenegros för-
klaring om att vara efterföljare till Statsunionen och Montenegros avsikt att
följa de internationella avtal som var bindande mellan Ryssland och Stats-
unionen. Utformningen av Rysslands augusti-not följde en etablerad praxis för
diplomatisk kommunikation vid statssuccession där efterträdarstaten informerar
den andra staten om sin nya status och bekräftar avsikten att fortsätta tillämpa
gällande traktater.
I en not daterad den 9 januari 2007 bekräftade Montenegro till Ryssland att Monte-
negro skulle tillämpa och ta över internationella traktat och avtal som Statsunionen
hade ingått. Staterna inledde enligt uppgift i mars 2007 en konsultationsprocess
rörande översyn av bilaterala traktater, vilken inte resulterade i någon övergripande
överenskommelse. I stället bekräftade Montenegro igen i en not den 4 maj 2007 sin
succession till samtliga befintliga traktater. Av dessa två noter från 2007 framgår
klart och tydligt att Montenegro inte var tveksam till innebörden av 2006 års not-
växling och ansåg sig vara bunden av alla traktat som hade varit gällande mellan
Statsunionen och Ryssland, oaktat att de två staterna övervägt och/eller påbörjat en
traktatsöversyn. Noterna från 2007 klargör också att Montenegro hade uppfattat
Rysslands augusti-not som en accept, samt att staterna närmade sig frågorna om
bilaterala traktater med Ryssland med en presumtion om traktatskontinuitet.
Notväxlingen sommaren 2006 ska även ses i ljuset av ett möte mellan Montenegros
utrikesminister och Rysslands ambassadör som inträffade samma dag som Monte-
negros not den 4 augusti 2006 avfattades. Montenegros regering publicerade senare
ett uttalande om mötet på sin hemsida. Av uttalandet framgår att Montenegros
utrikesminister särskilt framhävde behovet av ytterligare förstärkning av ländernas
ekonomiska samarbete och betydelsen av ryska investeringar för landet. Den ryske
[Page 11]
ambassadören underströk å sin sida den ryska sidans avsikt att fortsätta tillämpa
gällande bilaterala avtal. Ryssland bekräftade således tydligt sin inställning att alla
traktater som var gällande mellan Ryssland och Statsunionen skulle fortsätta gälla
även mellan Ryssland och Montenegro. Ryssland uttryckte sitt samtycke klart och
tydligt både i noterna och genom sitt agerande. Genom 2007 års noter är det klarlagt
att Montenegro var fullt införstådd med Rysslands inställning.
Såväl ryska som montenegrinska myndigheter har agerat som om Montenegro
succederat allmänt till bilaterala traktater med Ryssland och tillämpat bilaterala
traktater utan specifik överenskommelse därom och/eller med hänvisning till
Montenegros uttalanden och utfästelser gentemot Ryssland.
Under juni och juli 2006 ställde den ryska federala tulltjänsten i ett antal skrivelser
frågor till ryska utrikesministeriet rörande om frihandelsavtalet med Statsunionen
fortsatt gällde i förhållande till Montenegro. Den 3 augusti 2006, dagen innan
Montenegros augusti-not, meddelade Rysslands federala tulltjänst att den slutat
tillämpa frihandelsavtalet gentemot Montenegro på grund av utebliven bekräftelse
från Montenegro om att staten påtog sig de rättigheter och skyldigheter som var
gällande mellan Ryssland och Statsunionen. Det ryska utrikesministeriet inform-
erade tulltjänsten om Montenegros not av den 4 augusti 2006 samt den ryska sidans
svar av den 16 augusti 2006 som enligt utrikesministeriet hade bekräftat Rysslands
godkännande av Montenegros succession med alla tillhörande skyldigheter. Med
hänvisning till informationen från utrikesministeriet rapporterade tulltjänsten den 25
september 2006 att man ändrat sin tidigare inställning och nu tillämpade frihandels-
avtalet gentemot Montenegro. Dessa omständigheter visar att ryska myndigheter
uppfattat de montenegrinska uttalandena som ett anbud om succession och det ryska
svaret som en accept. I vart fall har Ryssland accepterat anbudet genom konkludent
handlande genom att ryska myndigheter på grundval av Montenegros utfästelse
[Page 12]
tillämpat avtal som var till nytta för Montenegro. Detsamma gäller dubbelbeskatt-
ningsavtalet, vilket också fortsatte tillämpas med hänvisning till Montenegros
augusti-not.
Även Montenegros premiärminister har, vid ett möte med Rysslands statsdumas
talman den 19 juli 2007, bekräftat att Montenegro har inträtt i de avtal som FRY
hade undertecknat.
Även staternas agerande avseende andra bilaterala traktater, dvs. partsbruket, visar
att alla traktater från Statsunionen fortsatte att gälla mellan Ryssland och Monte-
negro. Det finns en tyst överenskommelse i enlighet med partsbruket och en gemen-
sam partsuppfattning om FRY-Ryssland BIT:ens giltighet.
I samband med processen i anledning av Montenegros ansökan om att inträda i
WTO har Montenegro i den slutliga rapport som upprättades den 5 december 2011
gjort ett tydligt uttalande om att utgångspunkten är att alla mellanstatliga traktater
som gällde för Statsunionen fortsätter att gälla för Montenegro. I en bilaga till
rapporten finns en förteckning över investeringsskyddsavtal, där FRY-Ryssland
BIT:en listas som gällande mellan Montenegro och Ryssland. Även Ryssland har
bekräftat till WTO att FRY-Ryssland BIT:en är gällande. Det framgår av en rapport
från den 24 augusti 2016 om den ryska handelspolitiken efter Rysslands inträde i
WTO. I rapporten anges bl.a. att Ryssland har undertecknat investeringsskyddsavtal
med olika länder vilka återges i en fotnot. Ett av länderna som räknas upp är Monte-
negro. Även Montenegros uttalanden i en rapport till EU-kommissionen i december
2009 bekräftar att FRY-Ryssland BIT:en är gällnade.
Härutöver ger det arbete som skedde i den gemensamma regeringskommittén för
handel, ekonomi och tekniskt samarbete (Russian-Montenegrin Intergovernmental
Committee for Trade, Economic and Scientific-Technological Cooperation) uttryck
för en gemensam partsuppfattning. Från april 2007 till oktober 2011 höll regerings-
kommittén årliga sammanträden. På dagordningen stod aktuella frågor om bilateral
utveckling. Regeringskommittén konstaterade vid flera tillfällen att de gällande
[Page 13]
traktaten skulle förbättras för att åstadkomma ökade förutsättningar för det bi-
laterala samarbetet. Ryssland och Montenegro var alltså överens om att de redan
gällande traktaten skulle ses över och anpassas. Det var inte fråga om att sluta nya
mellanstatliga avtal.
Den handling som benämns Plan of Consultations från mars 2007 och som åberop-
ades av Montenegro i skiljeförfarandet till stöd för påståendet att ländernas avsikt
var att genom en inventering komma fram till vilka traktat som skulle vara fortsatt
giltiga, bör rätteligen ses dels mot bakgrund av Montenegros januari-not 2007, där
Montenegro bekräftade att alla traktater mellan länderna var fortsatt gällande, dels
mot bakgrund av Regeringskommitténs arbete där utgångspunkten likaledes var att
alla traktater var fortsatt gällande.
Även andra traktater har fortsatt giltighet efter självständigheten och det finns ett
flertal bilaterala traktater som både Montenegro och Ryssland har ansett vara
tillämpliga utan att något specifikt successionsavtal har ingåtts genom utväxling av
diplomatiska noter eller annorledes.
Ryssland och Montenegro har därtill hänvisat till ett antal bilaterala traktater såsom
gällande i samband med att staterna slutit nya mellanstatliga överenskommelser på
samma område. Detta visar tydligt att staterna explicit eller konkludent avtalat om
allmän succession, i vart fall i avvaktan på traktatsöversyn i enlighet med den pre-
sumtion om traktatskontinuitet som rått mellan parterna. Det är inte rimligt att
Montenegro ska anses ha succederat till sådana avtal genom att de sades upp då ett
nytt avtal förhandlats fram. Hänvisningen till sådana traktat måste uppfattas som att
succession skett tidigare genom en uttrycklig eller underförstådd överenskommelse
om succession och traktatskontinuitet.
[Page 14]
Rysslands utrikesministerium anser att FRY-Ryssland BIT:en gäller. Detta har bl.a.
klargjorts i utrikesministeriets brev av den 16 augusti 2016. I ett senare brev av den
27 april 2018 har Ryssland bekräftat att staten anser sig bunden av såväl tyst sam-
tycke som av samtycke som uttrycks i en bekräftande diplomatisk not.
Notväxlingen mellan Montenegro och Ryssland under åren 2018 och 2019 med an-
ledning av Montenegros not den 24 oktober 2018 där Ryssland erbjöds att överväga
möjligheten att inleda konsultationer i syfte att konsolidera den rättsliga avtalsbasen
belyser Rysslands uppfattning i frågan. I not den 1 mars 2019 upprepade Ryssland
sitt synsätt om att alla traktater mellan Ryssland och Statsunionen alltjämt gäller i
enlighet med Montenegros augusti-not och Rysslands svar därtill.
Genom självständighetsbeslutet och självständighetsdeklarationen, juni- och
augustinoterna 2006 och därefter i noterna 2007 har Montenegro förklarat att alla
traktater ska förbli i kraft. Montenegro har därmed genom sitt agerande givit
Ryssland uppfattningen att alla avtal och traktater som har ingåtts med Ryssland
skulle fortsätta vara giltiga. Ryssland har accepterat och lojalt inrättat sig efter det.
Montenegro bör därför vara prekluderad att framföra en invändning om FRY-
Ryssland BIT:ens ogiltighet. Detta enligt principen om estoppel, vilken förhindrar
Montenegro från att under nu nämnda förhållanden förneka tillämpligheten av
traktaten.
[Page 15]
FRY-Ryssland BIT:en är inte giltig mellan Montenegro och Ryssland eftersom
Montenegro inte har succederat till traktaten. Skiljenämndens bedömning i
behörighetsfrågan är därför korrekt.
Av Statsunionens konstitution följde att Statsunionen var att betrakta som en enda
juridisk personlighet under internationell rätt, och att FRY:s ingångna traktater
skulle vara tillämpliga för Serbien, inte Montenegro, vid Montenegros eventuella
utträde (se artikel 60 i Statsunionens konstitution). Serbien var därmed fortsättar-
stat ("continuator state”) efter FRY och skulle automatiskt succedera till Stats-
unionens traktater. Montenegro skulle å andra sidan behöva upprätta internationella
relationer på självständig grund vid ett utträde ur Statsunionen. Detta skedde bland
annat genom att Montenegro ingick ett stort antal successionsöverenskommelser
med olika länder. Genom successionsöverenskommelserna identifierade Monte-
negro och den andra staten de traktater som skulle fortsätta vara gällande dem
emellan. Rysslands successionspraxis under den relevanta perioden var likadan.
Ryssland ingick successionsöverenskommelser genom en helt annan metodik och
ett annat, otvetydigt bindande språk, jämfört med vad som förekom mellan Ryss-
land och Montenegro efter Montenegros självständighet. Ryssland ingick tydliga
successionsöverenskommelser med samtliga övriga successionsstater som tidigare
ingått i Jugoslavien, bortsett från Serbien som var Statsunionens fortsättarstat och
därför inte blev föremål för någon successionsöverenskommelse alls. Någon sådan
successionsöverenskommelse ingicks aldrig mellan Montenegro och Ryssland.
De av Oleg Deripaska framförda grunderna för succession och bundenhet bestrids
enligt följande.
Det saknas grund för att tillämpa en regel om automatisk succession eller en prin-
cip om kontinuitet, särskilt beträffande bilaterala investeringsavtal. I stället inne-
bär gällande rätt en princip om tabula rasa för den nya staten, som förutsätter en
[Page 16]
ny överenskommelse mellan både den nya staten och den andra avtalsstaten för att
bundenhet ska uppstå. Montenegro har alltså inte automatiskt succederat till FRY-
Ryssland BIT:en och den har inte heller blivit tillämplig som en följd av en princip
om kontinuitet. Montenegro har succederat till ett fåtal utvalda traktater på olika
sätt, bland annat genom ömsesidigt konkludent handlande, men utan att Monte-
negro och Ryssland därigenom överenskommit om succession till eller kontinuitet
för FRY-Ryssland BIT:en eller övriga traktater. Succession hade inte kunnat upp-
stå utan staternas överenskommelse genom tydligt manifesterade och ömsesidiga
avsiktsförklaringar om att åta sig en sådan bundenhet.
Montenegro har varken ensidigt eller i mellanstatlig kommunikation med Ryssland
lämnat anbud om att succedera till FRY-Ryssland BIT:en. Vidare har Ryssland, för
det fall Montenegro skulle anses ha lämnat ett anbud om att succedera, inte lämnat
en sådan accept som krävs för att succession ska komma till stånd. Montenegro har
inte heller succederat till FRY-Ryssland BIT:en till följd av Montenegros och Ryss-
lands konkludenta handlande eller genom tyst överenskommelse.
Montenegro har inte genom sina ensidiga uttalanden i självständighetsbeslutet och
självständighetsdeklarationen – utan eller tillsammans med passivt samtycke från
Ryssland - succederat till FRY-Ryssland BIT:en. Självständighetsbeslutet och själv-
ständighetsdeklarationen är breda uttalanden av politisk vilja från parlamentet av en
nybildad, självständig stat. Varken självständighetsbeslutet eller självständighets-
deklarationen riktade sig till någon specifik mottagare, de avsåg inga specifika
traktater och gjorde ingen åtskillnad mellan bilaterala och multilaterala traktater.
Politiska uttalanden är inte tillräckliga för att skapa juridiskt bindande åtaganden
inom traktaträtten. Att uttalandena utfärdades av just parlamentet understryker att de
varken har varit avsedda eller ägnade att skapa juridiskt bindande åtaganden för
Montenegro. Så har de inte heller tolkats av Montenegro eller andra stater och
[Page 17]
organisationer, vilket framgår av de internationella relationer och traktatsförhand-
lingar som Montenegro i tiden efter uttalandena upprättade. Således informerade
Montenegro FN:s generalsekreterare den 10 oktober 2006, i ett formellt brev avsänt
från Montenegros utrikesdepartement, om vilka multilaterala traktater Montenegro
avsåg att succedera till. Montenegros praxis för att succedera till andra bilaterala
traktater genom uttryckliga överenskommelser är omfattande. Montenegros ager-
ande efter självständighetsbeslutet och självständighetsdeklarationen visar att
Montenegro inte hade någon avsikt att binda sig rättsligt genom sina uttalanden i
självständighetsbeslutet och självständighetsdeklarationen. I stället avgjorde Monte-
negro frågan om bundenhet till traktater i varje mellanstatlig relation för sig, utan att
vara bundet att acceptera succession till någon viss traktat förrän en successions-
överenskommelse ingåtts.
Notutväxlingen mellan Montenegro och Ryssland har inte åstadkommit ett avtal om
succession till FRY-Ryssland BIT:en. En montenegrinsk allmänt hållen avsiktsför-
klaring beträffande en reglering av gällande traktater, följt av ryska svar som avstår
från att uttrycka sig i positiv eller negativ riktning, utgör inte en överenskommelse
om succession till ett specifikt bilateralt investeringsavtal.
Montenegros not den 4 juni 2006 är ett två sidor långt dokument som förklarar hur
den montenegrinska staten avser att bedriva sin politik på en rad områden. Den
behandlar inte frågan om hur succession till traktater ska genomföras. Den enda
intention i förhållande till Ryssland som framgår av notens ordalydelse är Monte-
negros förhoppning om att kunna utveckla bilaterala relationer med Ryssland fram-
över, och en önskan om att få Rysslands erkännande av Montenegro som självstän-
dig stat. Noten besvarades genom Rysslands not den 26 juni 2006. Rysslands not
berör inte på något sätt frågan om traktater eller succession.
Montenegros not den 4 augusti 2006 upplyser om Montenegros allmänt hållna av-
sikt, som uttrycktes i självständighetsbeslutet och i självständighetsdeklarationen,
[Page 18]
att succedera till Statsunionens traktater. Den innehåller inget åtagande och rör inte
heller något specifikt förhållande till Ryssland eller någon utpekad traktat. I den
sista delen av noten "bekräftar” Montenegro sin "beredskap” att beakta alla traktat-
er och överenskommelser som varit giltiga mellan Statsunionen och Ryssland.
Formuleringen i noten tillåter inte slutsatsen att Montenegro åtar sig, utan ytter-
ligare steg eller förhandlingar, att succedera till Statsunionens samtliga traktater.
Notens innehåll är inte ett bindande anbud, utan som mest en inbjudan att inleda en
process för att åstadkomma succession. Ryssland har inte heller, i Rysslands not
den 16 augusti 2006, svarat som om korrespondensen rörde potentiellt bindande
rättshandlingar. Det saknades alltså en accept från Ryssland. Båda stater har alltså i
augustinoterna avhållit sig från att föreslå en överenskommelse om succession till
en, flera eller samtliga traktater. Ingen av staterna klargjorde sin syn på traktaternas
dåvarande status eller vad som krävdes för att succession skulle komma till stånd.
I Montenegros två noter från den 9 januari 2007 respektive från den 4 maj 2007
informerar Montenegro Ryssland om att Montenegro avser att tillämpa och ta över
Statsunionens traktater i allmänhet, dvs. inte specifikt i förhållande till Ryssland.
Noternas första stycke är tydligt framåtsyftande, vilket ger stöd för att succession
inte hade ägt rum, varken automatiskt, genom Montenegros ensidiga uttalanden eller
genom notväxlingen under år 2006. Beträffande januari-noten framgår direkt av
notens formulering att Montenegro inte ansåg sig ha succederat till traktaterna.
Syftet med att översända noten kan bara ha varit att försöka väcka frågan om
succession mellan staterna igen. Formuleringarna i noten från den 4 maj 2007
bekräftar detta förhållande.
I noten från den 4 maj 2007 gör Montenegro också ett specifikt åtagande om succes-
sion till en viss traktat (the Consular Convention between the State Union of Serbia
and Montenegro and the Russian Federation signed on November 7th, 2005). Detta
visar också att Montenegros metod för succession, synbar även för Ryssland, var att
uttryckligen åta sig succession avseende specifika traktater. Vidare indikerar det
faktum att Ryssland efterfrågat denna traktats status att inte heller Ryssland ansåg att
[Page 19]
Montenegro succederat till Statsunionens traktat vid den här tiden. Noterna från
2007 förstärker bilden av att Ryssland dessförinnan varken genom noternas form-
ulering eller genom sin tystnad medverkat till en allmän successionsöverens-
kommelse med Montenegro.
Härtill kommer att staterna år 2008 manifesterade sin vilja till bundenhet genom
utväxling av ratifikationsinstrument avseende den nu nämnda traktaten. Av en
konsultationsplan ("Plan of Consultations") för Montenegros och Rysslands utrikes-
departement åren 2007 och 2008, som upprättats i Moskva i mars 2007, framgår
vidare att staterna planerade att under första kvartalet 2008 hålla konsultationer för
att inventera den folkrättsliga basen för Montenegros och Rysslands relationer. I
linje med båda staters successionspraxis kunde sådana konsultationer anordnas för
att förhandla om vilka traktater en framtida successionsöverenskommelse skulle
omfatta. Mellan Montenegro och Ryssland kom dock aldrig den tänkta konsultation-
en eller någon därpå följande successionsöverenskommelse till stånd. Det kan, mot
bakgrund av bland annat dessa omständigheter, uteslutas att staterna ansåg sig ha
ingått en bindande överenskommelse om universell succession genom notväxlingen
2006 och Montenegros noter 2007.
Både Rysslands och Montenegros statspraxis har förutsatt tydliga överenskommel-
ser för succession till bilaterala traktater. Med hänsyn till Montenegros dokumenter-
ade tillvägagångssätt för succession, och Montenegros upprepade gånger uttryckta
uppfattning om att ett "juridiskt vakuum” uppstod om en successionsöverens-
kommelse inte träffades, är det tydligt att Montenegro varken var eller ansåg sig
vara bunden av FRY-Ryssland BIT:en. I det formulär med information som Monte-
negro lämnade till EU-kommissionen år 2009 beskriver Montenegro såvitt nu är
relevant sin statspraxis i fråga om succession till bilaterala investeringsavtal. Monte-
negro uppgav att Montenegro hade informerat vissa stater om åtagande under tidig-
are gällande bilaterala investeringsavtal och att Montenegro hade fått återkoppling
[Page 20]
från fem av de staterna. Såvitt känt var Ryssland inte en av de stater som Monte-
negro informerat om ett åtagande att tillämpa FRY-Ryssland BIT:en och det fram-
går uttryckligen att Montenegro inte betraktade Ryssland som en av staterna som
återkopplat i frågan. Montenegro presenterade också en lista på tillämpliga bi-
laterala investeringsavtal som bekräftats genom utväxling av diplomatiska noter
eller som har förhandlats och signerats efter Montenegros självständighet. FRY-
Ryssland BIT:en ingick inte i listan.
Successionspraxis för Montenegros och Rysslands övriga traktater stöder inte heller
att succession har skett genom konkludent handlande eller genom tyst överens-
kommelse. En genomgång av ett antal traktater visar att Montenegro inte har
succederat till samtliga eller ens en majoritet av de traktater som gällde mellan
Statsunionen och Ryssland. Beträffande det fåtal traktater staterna har valt att fort-
sätta tillämpa har succession skett av praktiska skäl, till exempel genom ett konkret
ömsesidigt konkludent handlande eller genom uttryckliga omnämnanden eller klar-
göranden genom notväxling, som alltid har avsett den specifika traktaten i fråga. Att
staterna flera år efter Montenegros självständighet har behövt klargöra vissa traktat-
ers status via notväxling, som varit fallet med rättshjälpstraktaten, utgör ett ytterlig-
are exempel på omständigheter som visar att en universell successionsöverens-
kommelse inte förelegat.
Montenegros och Rysslands rapportering av gällande investeringsavtal till olika
organisationer och databaser visar att det inte funnits en uppfattning hos någon av
staterna, och ännu mindre en överensstämmande uppfattning hos båda staterna, om
att en tyst överenskommelse om succession ingåtts. Tvärtom har båda stater vid ett
flertal tillfällen uppgett att FRY-Ryssland BIT:en inte har varit giltig. Att det inte
har skett en konsekvent rapportering är en stark indikation på att det inte har före-
legat en ömsesidig uppfattning om att FRY-Ryssland BIT:en har varit giltig. Detta
gäller även den rapport som upprättats av WTO:s sekretariat den 24 augusti 2016,
dvs. några månader innan Skiljeförfarandets påkallelse. När det särskilt gäller den
WTO-rapport som upprättades inför Montenegros inträde i WTO år 2011 och det
Addendum som bilagts rapporten och som sagts innehålla Montenegros bilaterala
[Page 21]
investeringsavtal, kan konstateras att det är daterat den 8 mars 2005 och således
upprättat innan Montenegros utträde ur Statsunionen.
När det gäller den s.k. regeringskommittén (Russian-Montenegrin Intergovern-
mental Committee for Trade, Economic and Scientific-Technological Cooperation)
bildades den i enlighet med frihandelsavtalet mellan FRY och Ryssland. Regerings-
kommitténs arbete varken förutsatte eller berörde på något sätt en tillämpning av
FRY-Ryssland BIT:en. Inte heller de uttalanden som Montenegros dåvarande
premiärminister gjorde vid ett möte med Rysslands statsduma i juli 2007 stödjer att
succession skett. Det rör sig om ett generellt hållet politiskt uttalande som inte har
någon egentlig juridisk betydelse för frågan om succession till FRY-Ryssland
BIT:en.
Den uppfattning som kommit till uttryck i brev från ryska utrikesdepartementet
under åren 2016 till 2018 kan inte tillmätas bevisvärde i fråga om staternas upp-
fattning om succession till FRY-Ryssland BIT:en efter Montenegros självständighet
år 2006. Breven redovisar endast Rysslands utrikesdepartements uppfattning ett
decennium senare och dess innehåll är motsägelsefullt. Flera av breven har till-
kommit som svar på frågor bl.a. från Oleg Deripaskas ombud. Den enda gången
frågan om FRY-Ryssland BIT:ens giltighet ställts av någon annan än Oleg Deri-
paskas ombud har det ryska utrikesdepartementet besvarat frågan nekande.
Inte heller kan 2018 och 2019 års noter ha någon betydelse för frågan om
succession har ägt rum år 2006. Ena sidans partsvilja, som uttrycks cirka tolv år
efter att successionsöverenskommelse påstås ha ägt rum, kan inte resultera i någon
sorts retroaktiv succession. Ryska utrikesdepartementets uppfattning år 2018 och
2019 att, en successionsöverenskommelse avseende samtliga mellan Statsunionen
och Ryssland gällande traktater skett genom notväxlingen år 2006 och slutligt
genom Rysslands svar i noten den 16 augusti 2006, är inte korrekt. Den uppfattning
[Page 22]
ryska utrikesdepartementet redovisat utesluter samtidigt att succession kan ha
kommit till stånd genom någon annan metod, eftersom ett successionsåtagande av-
seende en bilateral traktat inte kan ha inträffat utan Rysslands medvetna medverkan.
Vad Oleg Deripaska har anfört om estoppel kan inte leda till att Montenegro ska anses
ha succederat till FRY-Ryssland BIT:en. Montenegros agerande har inte gett Ryssland
anledning att förlita sig på traktatens giltighet. Tvärtom har Montenegro precis som
Ryssland konsekvent uppgett att FRY-Ryssland BIT:en inte är giltig i rapportering till
de vedertagna och allmänt kända institutioner som tillhandahåller register avseende
giltiga bilaterala investeringsavtal. Det saknas även konkret stöd för att Ryssland
skulle ha förlitat sig på något konkret agerande från Montenegros sida som rör FRY-
Ryssland BIT:en och varken Montenegro eller Ryssland har behandlat FRY-Ryssland
BIT:en som gällande dem emellan. Det kan därför inte bli aktuellt att tillämpa
principen om preklusion till följd av estoppel och god tro.
Parterna har åberopat omfattande skriftlig bevisning. De har också hänfört sig till ett
stort rättsligt material i form av folkrättslig praxis och doktrin samt ett flertal rätts-
utlåtanden som avgivits med anledning av den aktuella tvisten inför skiljenämnden
och i hovrätten. Oleg Deripaska har åberopat rättsutlåtanden av professor Christian
J. Tams och professor Malcolm Shaw. Montenegro har åberopat rättsutlåtanden av
professor Duncan B. Hollis och professor Patrick Dumberry.
Målet har avgjorts efter huvudförhandling.
[Page 23]
Enligt 36 § lagen (1999:116) om skiljeförfarande (LSF) får en skiljedom som innebär
att skiljemännen har avslutat förfarandet utan att pröva de frågor som lämnats till
avgörande av dem, helt eller delvis ändras på talan av part. En prövning enligt
36 § LSF av en skiljedom genom vilken skiljemännen avslutat ett förfarande på grund
av att de ansett sig sakna behörighet att pröva de hänskjutna frågorna i sak innebär att
behörighetsfrågan prövas på nytt av hovrätten. Om hovrätten kommer fram till att
skiljemännen har gjort en felaktig bedömning ska skiljedomen upphävas (se prop.
1998/99:35 s. 238 samt Kvart m.fl., Tvistlösning genom skiljeförfarande, En hand-
ledning till lagen om skiljeförfarande, 3:e uppl., 2012, s. 147). Hovrätten handlägger
målen enligt rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i tvistemål i tingsrätt (53
kap. 1 § rättegångsbalken). Det är parterna som förfogar över processen genom att föra
in relevanta omständigheter och bevisning. Något hinder för parterna att föra in andra
omständigheter eller åberopa annan bevisning i hovrätten jämfört med vad som gjordes
i skiljeförfarandet finns inte (jfr Lindskog, Skiljeförfarande, En kommentar, tredje
upplagan, 2020, kommentaren till 36 § LSF punkt 4.2.2).
En första fråga är hur omfattande hovrättens prövning av behörighetsfrågan ska vara.
Högsta domstolen har i NJA 2019 s. 171, Belgor, som gällde klander av skiljedom,
tagit ställning till frågan om domstols utgångspunkt för prövningen av skiljenämnds
behörighet. Högsta domstolen uttalade att när en domstol i en klanderprocess ska
överpröva skiljenämndens bedömning i behörighetsfrågan bör det beaktas att det
normalt är skiljenämnden som har de bästa förutsättningarna att pröva frågan om sin
egen behörighet och att detta talar för att utgångspunkten vid domstolens bedömning
bör vara att skiljenämndens tolkning och bevisvärdering är riktig. Högsta domstolen
uttalade vidare att med dessa utgångspunkter ska i klanderprocessen prövas om
[Page 24]
klanderkäranden har visat att skiljenämnden gjort en felaktig bedömning av
skiljeavtalets omfattning. (Se Belgor, punkterna 19 och 20.)
Montenegro har gjort gällande att Högsta domstolens uttalanden i Belgor innebär att
domstolen även vid en talan enligt 36 § LSF ska göra en mer begränsad prövning av
behörighetsfrågan där utgångspunkten vid domstolens bedömning bör vara att skilje-
nämndens tolkning och bevisvärdering är riktig och att käranden har att visa att skilje-
nämnden har gjort en felaktig bedömning. Oleg Deripaska har å sin sida gjort gällande
att hovrätten har att göra en fullständig prövning av de omständigheter och den bevis-
ning som parterna har åberopat i behörighetsfrågan.
Hovrätten kan konstatera att Högsta domstolens avgörande i Belgor om domstols
utgångspunkt vid prövningen av skiljenämnds behörighet har varit föremål för
diskussion i litteraturen. Således har Stefan Lindskog fört fram att hovrätten ska göra
en förnyad prövning och att domstolens prövning bör stå helt fri från skiljenämndens
bedömning (se a.a., kommentaren till 36 § LSF punkten 4.2.2 och fotnot 4092).
Lindskog understryker att det inte kan vara så att skiljenämnden alltid har de bästa
förutsättningarna att pröva behörighetsfrågan och att det av rätten till en rättvis
rättegång följer att en part som påstår att skiljenämnden är obehörig har rätt till en
fullödig prövning av sitt påstående. Lindskog uttalar vidare att om Belgor ändå skulle
anses vara att förstå så att ett behörighetsavgörande av skiljenämnden har något slags
presumtionsverkan, så kan det sättas i fråga hur vägledande rättsfallet ska anses vara
vid en prövning enligt 2 § eller 36 § LSF. Att skiljenämndens eget ställningstagande i
behörighetsfrågan skulle ha någon betydelse för domstolens prövning skulle enligt
Lindskog stå i strid med den grundläggande principen att skiljenämnden inte utan
särskilt mandat från parterna kan ge sig själv behörighet. (Se Lindskog, a.a.,
kommentaren till 2 § LSF punkten 5.2.3.) Även andra författare har pekat på liknande
och angränsande aspekter av hur långt Högsta domstolens uttalanden i Belgor sträcker
sig (se här t.ex. Patrik Schöldström i JT 2019/20 s. 243 och Lars Heuman, SvJT 2019
s. 534).
Även om rättsläget inte kan anses vara helt klart beträffande räckvidden av Högsta
domstolens uttalanden i Belgor, bedömer hovrätten att den tolkning som ligger närmast
[Page 25]
till hands är att Högsta domstolens uttalanden i Belgor avser att ge vägledning för den
situation som var aktuell i det målet. I det fallet, som rörde en entreprenadtvist, var det
ostridigt mellan parterna att huvuddelen av tvisten omfattades av ett skiljeavtal. Där-
emot var det tvistigt huruvida vissa tilläggsarbeten omfattades av skiljeavtalet. I detta
sammanhang uttalade Högsta domstolen att det finns anledning att utgå ifrån att part-
erna i ett kommersiellt avtalsförhållande eftersträvar att tvister inom ramen för deras
relation ska avgöras i ett och samma forum, eftersom en annan ordning medför risk för
tidsutdräkt, ökade kostnader och motstridiga avgöranden i frågor som har samband
med varandra (se Belgor, punkten 18).
Enligt hovrättens mening bör Högsta domstolens uttalanden i Belgor tillämpas i just
denna kontext och avgörandet bör inte tolkas på så sätt att utgångspunkten för hov-
rättens prövning av skiljenämndens behörighet alltid ska vara att skiljenämndens tolk-
ning och bevisvärdering är riktig. Enligt hovrätten kan det inte heller ha någon själv-
ständig betydelse för omfattningen av hovrättens prövning om frågan om skiljenämn-
dens behörighet uppkommer inom ramen för en klandertalan eller inom ramen för en
prövning enligt 2 § eller 36 § LSF.
Genom den skiljedom som Oleg Deripaska nu för talan mot, har skiljenämnden funnit
sig obehörig att pröva tvisten till följd av nämndens bedömning att Montenegro inte är
bunden av det bilaterala avtal som träffats mellan Ryska Federationens regering och
Förbundsrepubliken Jugoslaviens federala regering angående främjande av skydd för
investeringar från den 11 oktober 1995. Den avgörande frågan för skiljenämndens
behörighet är således om det över huvud taget finns något giltigt avtal mellan Monte-
negro och Ryska Federationen om investeringsskydd med åtföljande stående anbud
med möjlighet att påkalla skiljeförfarande.
Varken i förarbetena till 36 § LSF eller i praxis finns stöd för att utgångspunkten för
hovrättens prövning – i en situation som den som är aktuell i det här målet – bör vara
att skiljenämndens tolkning och bevisvärdering är riktig och att hovrättens prövning av
skiljenämndens behörighet därmed skulle vara mindre omfattande. Hovrättens bedöm-
ning är därför att hovrätten har att göra en ny och fullständig prövning av frågan om
skiljenämndens behörighet.
[Page 26]
Oleg Deripaska påkallade skiljeförfarande mot Montenegro under åberopande av FRY-
Ryssland BIT:en och UNCITRAL:s skiljedomsregler. Det är Oleg Deripaska som har
bevisbördan för de omständigheter som konstituerar skiljenämndens behörighet. Vid
den prövning som hovrätten har att göra enligt LSF av behörigheten ankommer det på
Oleg Deripaska att visa skiljenämndens behörighet. Hovrätten återkommer nedan till
vilket beviskrav som enligt folkrätten kan anses gälla för frågan om FRY-Ryssland
BIT:en är gällande mellan Ryssland och Montenegro. Om Oleg Deripaska har uppfyllt
beviskravet enligt folkrätten för att ett traktat föreligger mellan Ryssland och Monte-
negro har han därigenom också visat att skiljenämnden är behörig i det avseende som
nu är föremål för hovrättens prövning.
Den avgörande frågan för skiljenämndens behörighet att över huvud taget befatta sig
med tvisten är om FRY-Ryssland BIT:en är bindande mellan Montenegro och Ryss-
land. Som skiljenämnden konstaterat är det ostridigt mellan parterna att det inte finns
något bilateralt investeringsavtal som har förhandlats, signerats och ratificerats mellan
Ryssland och Montenegro efter Montenegros självständighetsdeklaration från Stats-
unionen i juni 2006 (se skiljedomen punkten 269). Parterna är också överens om att
FRY-Ryssland BIT:en – efter ombildningen av FRY till Statsunionen år 2003 – i och
för sig var bindande mellan Statsunionen och Ryssland. Frågan som uppkommer i
målet är om FRY-Ryssland BIT:en förblev, alternativt blev, bindande för Montenegro
i samband med eller efter det att Montenegro utträdde ur Statsunionen genom själv-
ständighetsbeslutet och självständighetsdeklarationen. För att kunna besvara den
frågan finns det anledning att slå fast några allmänna rättsliga utgångspunkter vad
gäller statssuccession och traktaträtt.
Statssuccession inträffar när en stat – i enlighet med internationell rätt – ersätter en
annan stat med avseende på suveräniteten över ett visst givet territorium. Frågor om
statssuccession är ofta politiskt kontroversiella och omständigheterna när nya stater
uppstår är ofta komplexa och det ena fallet är sällan det andra likt. Frågor om stats-
succession sägs därför ofta vara ett rättsområde som är kringgärdat av osäkerhet och
[Page 27]
olika uppfattningar (se James Crawford, Brownlie's principles of public international
law, 9:e uppl., 2019, s. 409 f.).
Territoriella förändringar kan ske och nya stater kan uppstå på olika sätt. När man har
att ta ställning till om frågor om statssuccession uppkommer, är det därför viktigt att
skilja mellan kontinuitet och succession. Medan ett fall av kontinuitet avser en situa-
tion där samma stat fortsätter att existera, avser ett fall av statssuccession en situation
där en stat ersätts av en annan stat med avseende på ett visst territorium. I detta
sammanhang brukar man tala om fortsättarstat (continuator state) respektive efter-
trädarstat (successor state). I det fallet en stat fortsätter att existera uppkommer helt
enkelt inte frågor om succession avseende rättigheter och skyldigheter. (Se Crawford,
a.a., s. 411 f.). När det sker territoriella förändringar och när nya stater bildas upp-
kommer emellertid frågan vad som händer med av företrädarstaten ingångna traktater i
förhållandet till den nya staten.
Både Ryssland och Montenegro är parter till Wienkonventionen om traktaträtten av
den 23 maj 1969. I artikel 1 slås fast att konventionen äger tillämpning på traktater
mellan stater. Del II i konventionen behandlar frågor om traktaters ingående och
ikraftträdande. Samtidigt framgår det av artikel 73 att bestämmelserna i konventionen
inte ska påverka någon fråga som kan uppstå till följd av bland annat statssuccession.
Detta innebär att frågor om traktat vid statssuccession lyder under sin egen rättsliga
regim som därmed anses utgöra lex specialis i förhållande till den allmänna traktat-
rätten. Samtidigt ska framhållas att bestämmelserna i Wienkonventionen om traktat-
rätten i stor utsträckning anses utgöra en kodifiering av internationell sedvanerätt (se
Crawford, a.a. s. 354). Det innebär i sin tur att det kan uppkomma situationer även i
anslutning till fall av statssuccession där innehållet i bestämmelserna kan få betydelse
för traktatsfrågor.
När det gäller Wienkonventionen om statssuccession såvitt avser traktater av den
23 augusti 1978 kan det konstateras att Montenegro har tillträtt konventionen medan
Ryssland inte har tillträtt densamma. Det är också ostridigt mellan parterna att denna
konvention inte är bindande mellan de två staterna. Till skillnad från Wienkonven-
[Page 28]
tionen om traktaträtten, har Wienkonventionen om statssuccession såvitt avser trak-
tater, inte fått samma acceptans i det internationella samfundet och traktaten har
ratificerats av ett begränsat antal stater. Även om traktaten i vissa begränsade delar kan
sägas avspegla internationell sedvanerätt, har den kritiserats för att i centrala delar
avvika från vad som kan sägas vara etablerad internationell sedvanerätt (se Crawford,
a.a., s. 410 och skiljedomen punkten 272 med gjorda hänvisningar). I anledning av
parternas argumentation i målet finner dock hovrätten, i likhet med skiljenämnden, att
det finns skäl att peka på innehållet i artikel 34 i konventionen som vid statssuccession
slår fast en regel om automatisk succession för de avtal som vid tidpunkten för stats-
successionen gäller gentemot hela den föregående staten. Som skiljenämnden påpekat
synes det finnas en samstämmig uppfattning i doktrin att det i internationell sedvane-
rätt inte finns någon presumtion för automatisk succession och att artikel 34 i Wien-
konventionen om statssuccession såvitt avser traktater inte utgör en kodifiering av en
generell internationell sedvanerättslig princip (se skiljedomen punkten 272 med gjorda
litteraturhänvisningar).
Den generella principen – i internationell litteratur ofta benämnd som principen om
tabula rasa – synes i stället vara den att en ny stat inte är bunden av en traktat som
föregångarstaten ingått och att andra parter till traktaten inte är skyldiga att acceptera
en ny part. I litteraturen lyfts det dock fram att det finns undantag till principen av-
seende vissa typer av traktat. (Se Crawford, a.a., s. 423 f.) Några författare har även
pekat på att det finns en tendens i internationell praxis i riktning mot en princip om
kontinuitet (se rättsutlåtande avgivet i målet av professor Malcolm Shaw den 14 maj
2020, punkten 16). Vad mer specifikt gäller statssuccession med avseende på bilaterala
investeringsavtal kommer hovrätten närmare behandla denna fråga vid sin prövning i
sak. Sammanfattningsvis står det klart att frågan om statssuccession såvitt avser
traktater i många fall kan vara komplex och att frågan om principen om tabula rasa
eller principen om kontinuitet ska gälla kan vara kontroversiell och föremål för olika
uppfattningar (se härom Patrick Dumberry, A guide to State succession in international
investment law, 2018, s. 33 f.).
Med dessa rättsliga utgångspunkter går hovrätten nu över till att pröva målet i sak.
[Page 29]
Oleg Deripaska har i hovrätten åberopat tre huvudsakliga grunder till stöd för skilje-
nämndens behörighet. För det första har han gjort gällande att det råder en presumtion
om traktatskontinuitet i relationen mellan Montenegro och Ryssland som inneburit att
FRY-Ryssland BIT:en är bindande mellan staterna. För det andra har han gjort
gällande att en succession har skett till FRY-Ryssland BIT:en genom överenskomm-
else mellan Montenegro och Ryssland. För det tredje har han som grund för talan
åberopat att Montenegro till följd av sitt agerande har förlorat rätten att invända att
FRY-Ryssland BIT:en inte skulle vara gällande mellan Montenegro och Ryssland.
Hovrätten väljer att pröva grunderna i den ordning som de har förts fram av Oleg
Deripaska.
I målet är ostridigt att FRY-Ryssland BIT:en var gällande mellan Statsunionen och
Ryssland. Den fråga som hovrätten här har att ta ställning till är om det finns någon
internationell sedvanerättslig regel eller någon mellan Montenegro och Ryssland
gällande presumtionsregel som innebär att traktaten efter Montenegros självständighet
ipso jure är gällande mellan Montenegro och Ryssland.
Inför skiljenämnden var frågan om automatisk succession till bilaterala investerings-
avtal en inledande och central fråga för nämndens prövning. Nämnden kunde i och för
sig konstatera – och parterna var också överens om – att det inte finns någon generell
internationell sedvanerättslig regel om automatisk succession till traktater (se skilje-
domen, punkten 272), men att det samtidigt finns en bred samsyn i doktrin om att det
åtminstone inom vissa områden, såsom exempelvis för traktat som fastställer gränser
mellan stater, finns en regel om kontinuitet vid statssuccession (se skiljedomen,
punkten 275).
Oleg Deripaska hävdade inför skiljenämnden, huvudsakligen med utgångspunkt i en
analog tillämpning av praxis om automatisk succession för multilaterala traktater
[Page 30]
avseende mänskliga rättigheter, att nämnden även beträffande bilaterala investerings-
avtal borde erkänna en liknande bestämmelse om automatisk succession. Skilje-
nämnden, som inte fann det nödvändigt att uttala sig om det finns någon sedvane-
rättslig regel om automatisk succession för traktat avseende mänskliga rättigheter, slog
fast att det inte fanns något stöd i statspraxis eller opinio juris för en princip om auto-
matisk succession för bilaterala investeringsavtal (se skiljedomen, punkten 277).
Nämnden konstaterade också att ingen internationell domstol hittills hade accepterat en
sådan princip om automatisk succession till bilaterala investeringsavtal, utan tvärtom
hade utgångpunkten varit att det krävs bevisning om samtycke för att bundenhet till ett
bilateralt investeringsavtal ska föreligga (se skiljedomen, punkten 281).
Nämndens fann alltså sammanfattningsvis att det inte fanns stöd i statspraxis eller
opinio juris för att bilaterala investeringsavtal skulle tillhöra den speciella kategori av
traktater vilka, likt traktater om exempelvis landsgränser, automatiskt fortsätter att
gälla om inte en särskild överenskommelse om att traktaten ska upphöra träffas. Nämn-
dens slutsats blev att det inte fanns tillräckligt stöd för en internationell sedvanerättslig
princip om automatisk succession till bilaterala investeringsavtal. (Se skiljedomen,
punkten 286.)
Oleg Deripaska har i hovrätten inte uttryckligen vidhållit och argumenterat för att det
skulle finnas en internationell sedvanerättslig princip om automatisk succession till
bilaterala investeringsavtal som hovrätten har att tillämpa. I stället har han gjort gäll-
ande att omständigheterna vid tidpunkten för Montenegros självständighet, Monte-
negros agerande i samband med och efter självständigheten samt Montenegros och
Rysslands agerande i olika sammanhang ger stöd för att en presumtion om traktats-
kontinuitet rådde i relationen mellan staterna. Montenegro å sin sida har invänt att det i
praktiken skulle innebära en tillämpning av en princip om automatisk succession att
acceptera en sådan presumtion om traktatskontinuitet.
Till stöd för att en presumtion om traktatskontinuitet rådde har Oleg Deripaska pekat
på en rad konkreta omständigheter. Han har lyft fram att Montenegros självständighet i
praktiken inte medförde någon avgörande skillnad i de bilaterala ekonomiska relation-
erna till Ryssland och att Montenegro åtnjöt betydande autonomi inom Statsunionen
[Page 31]
och redan före självständigheten upprätthöll separata relationer med Ryssland inom
bilateral handel, ekonomiska förbindelser och investeringsrelationer. Vidare har han
pekat på att Montenegro tillämpat traktatskontinuitet med flertalet stater efter själv-
ständigheten och att det därför – givet Montenegros nära relation med Ryssland före
och efter självständigheten – är osannolikt att Ryssland inte skulle ha varit en av de
stater med vilka Montenegro var villig att tillämpa traktatskontinuitet.
I detta sammanhang har Oleg Deripaska även pekat på att Montenegro vid självstän-
digheten på olika sätt uttryckte sin tydliga vilja till traktatskontinuitet. Detta skedde
bland annat genom uttalandena i självständighetsbeslutet och självständighetsdeklara-
tionen samt genom att bekräfta att man fortsatt ansåg sig bunden av Wienkonventionen
om statssuccession såvitt avser traktater genom att succedera till den konventionen och
därigenom även uttrycka uppfattningen att man ansåg traktatskontinuitet avseende bi-
laterala traktatsrelationer vara en lämplig norm vid självständighet.
Oleg Deripaska har också lyft fram den diplomatiska korrespondensen mellan Monte-
negro och Ryssland, vilken enligt hans uppfattning ger uttryck för båda staters önskan
om kontinuitet, dvs. att det fanns ett gemensamt samtycke och en gemensam partsvilja
till fortsatt giltighet av de traktater som varit gällande mellan Statsunionen och Ryss-
land. Han har i detta sammanhang pekat på att såväl montenegrinska som ryska myn-
digheter och domstolar har gett uttryck, internt och externt, för en uppfattning att det
rådde traktatskontinuitet. Att staterna fortsatte att tillämpa ett antal traktater genom
konkludent handlande ger enligt Oleg Deripaska också uttryck för att en allmän pre-
sumtion om traktatskontinuitet rådde mellan Montenegro och Ryssland.
Hovrätten konstaterar att flertalet av de omständigheter som Oleg Deripaska har
åberopat till stöd för att det rådde en presumtion om traktatskontinuitet är desamma
som dem han har åberopat till stöd för att det har träffats en överenskommelse mellan
Montenegro och Ryssland om succession till FRY-Ryssland BIT:en. För att kunna tala
om en presumtion i nu aktuellt hänseende förutsätter emellertid hans talan enligt hov-
rätten att FRY-Ryssland BIT:en efter Montenegros självständighet som utgångspunkt
[Page 32]
är gällande mellan Montenegro och Ryssland utan att det har träffats en överens-
kommelse om generell traktatssuccession eller traktatskontinuitet och utan att någon
särskild bevisning om någon sådan överenskommelse behöver föras.
Hovrätten kan, i linje med de överväganden som skiljenämnden gjort, konstatera att
det inte finns tillräckligt stöd för en internationell sedvanerättslig princip om auto-
matisk succession till bilaterala investeringsavtal. Det kan här särskilt lyftas fram att
även professor Malcolm Shaw – som i sina rättsutlåtanden avgivna i hovrätten velat
nyansera bilden av hur principen om tabula rasa tillämpas avseende bilaterala traktater
vid statssuccession – dragit slutsatsen att det i dagsläget inte finns någon tydlig inter-
nationell sedvanerättslig regel om automatisk succession till bilaterala traktater, även
om han noterar att en förändring kan vara på gång (se professor Malcolm Shaws första
rättsutlåtande av den 14 maj 2020, punkterna 9 och 102 samt hans utlåtande av den 7
oktober 2021, punkten 7).
När det gäller den presumtion om traktatskontinuitet som Oleg Deripaska har gjort
gällande rådde i relationen mellan Montenegro och Ryssland har han särskilt lyft fram
vad professor Malcolm Shaw uttalat i punkten 16 i sitt första rättsutlåtande av den 14
maj 2020. Det kan först noteras att professor Malcolm Shaws uttalande i denna del
skett i samband med en analys av frågan om automatisk succession till bilaterala
investeringsavtal. I detta sammanhang har professor Malcolm Shaw med hänvisning
till internationell praxis rörande forna Sovjetunionen och Jugoslavien pekat på att även
författare som är av uppfattningen att nya stater inte blir automatiskt bundna av före-
gångarstatens bilaterala traktater, synes acceptera bundenhet när den nya staten och en
annan stat som är traktatspart antingen uttryckligen eller underförstått har accepterat
traktatskontinuitet.
Enligt professor Malcolm Shaw kan detta ses som en rörelse i riktning mot en pre-
sumtion om traktatskontinuitet, vars innebörd – i vart fall prima facie – skulle vara
bundenhet om staten inte ger uttryck för motsatsen. Professor Malcolm Shaw uttalar
vidare att detta skulle kunna utgöra grunden för en regel om automatisk succession till
[Page 33]
bilaterala traktater, samtidigt som han i och för sig konstaterar att skiljenämndens slut-
sats – att det i dagsläget inte finns någon tydlig internationell sedvanerättslig regel om
automatisk succession till bilaterala traktater – är välgrundad ("credible”). (Se pro-
fessor Malcolm Shaws första rättsutlåtande av den 14 maj 2020, punkterna 14–16.)
Om den presumtionsregel om kontinuitet som Oleg Deripaska gör gällande ska
tillämpas utgör en form av rättsregel som medför traktatskontinuitet vid stats-
succession är det, även med utgångspunkt i de uttalanden som professor Malcolm
Shaw har gjort i sitt första rättsutlåtande, svårt att se att en sådan regel skulle kunna
vara något annat än en regel om automatisk succession. Att det, som professor
Malcolm Shaw pekar på i sitt första rättsutlåtande, funnits en trend att efterträdarstater
till det forna Sovjetunionen och Jugoslavien i stor utsträckning träffat överenskommel-
ser om traktatskontinuitet med andra stater kan enligt hovrätten inte ge stöd för att det
skulle finnas en internationell sedvanerättslig regel om en presumtion om traktatskon-
tinuitet. Enligt hovrättens mening ger inte heller det underlag med exempel som
professor Malcolm Shaw har presenterat i sitt rättsutlåtande stöd för detta.
Hovrättens slutsats är därför att det inte finns tillräckligt stöd för att det skulle finnas
en internationell sedvanerättslig presumtionsregel om traktatskontinuitet. Inte heller i
övrigt finns stöd för att en motsvarande presumtionsregel skulle gälla mellan Monte-
negro och Ryssland. Oleg Deripaskas talan kan således inte bifallas på den grunden att
FRY-Ryssland BIT:en är gällande mellan Montenegro och Ryssland till följd av en
sådan presumtion. De omständigheter som Oleg Deripaska har fört fram till stöd för en
presumtionsregel om traktatskontinuitet prövas nedan inom ramen för hans åberopande
av att det har träffats en överenskommelse mellan Montenegro och Ryssland.
Som hovrätten inledningsvis konstaterat är det Oleg Deripaska som har bevisbördan
för att skiljemännen är behöriga att pröva tvisten. Därigenom åvilar det honom att
bevisa de konkreta omständigheter som han har gjort gällande medför behörighet; i
[Page 34]
detta fall att det har träffats en överenskommelse som innebär att FRY-Ryssland
BIT:en är gällande mellan Montenegro och Ryssland.
Parterna är överens om att en sådan överenskommelse kan träffas mellan stater, såväl
uttryckligen som genom tysta överenskommelser eller konkludent handlande. Ett
sådant synsätt, dvs. att det inte finns några egentliga formkrav på hur stater kan ingå
avtal med varandra, stämmer också väl överens med internationell sedvanerättslig
praxis (se Crawford, a.a., s. 356) och i artikel 11 i Wienkonventionen om traktaträtten
föreskrivs att en stats samtycke till att vara bunden av en traktat kan uttryckas genom
undertecknande, utväxling av instrument som utgör en traktat, ratifikation, godtagande,
godkännande eller anslutning eller på vilket som helst annat överenskommet sätt. Detta
synsätt gör sig också gällande beträffande bilaterala investeringsavtal (se Dumberry,
a.a., s. 72 ff.).
Däremot har parterna olika uppfattningar i frågan vilket beviskrav som ska tillämpas
vid prövningen av om det träffats en överenskommelse om succession mellan staterna.
Skiljenämnden har slagit fast att "the FRY-Russia BIT would bind Montenegro and
Russia only if there is convincing evidence of agreement on succession” (se skilje-
domen, punkten 287). Oleg Deripaska har i detta avseende gjort gällande att skilje-
nämnden har tillämpat ett för högt beviskrav när nämnden krävt att det ska föreligga
övertygande bevisning om att det träffats en överenskommelse om traktatssuccession.
Hovrätten konstaterar att folkrätt tillämpas av bland annat internationella organisa-
tioner och domstolar, nationella domstolar och skiljedomstolar världen över. Det torde
därför vara en grannlaga uppgift att finna och slå fast en enhetlig och gemensam syn på
vilka olika beviskrav som finns och som kan tillämpas vid en domstolsprövning samt
vilket beviskrav som ska tillämpas i en viss given situation. Skiljenämnden har som
framgått tillämpat beviskravet "convincing evidence”. I anglosaxisk rättstradition
brukar tre huvudsakliga beviskrav nämnas, vilka i fallande skala är "proof beyond
reasonable doubt", "clear and convincing evidence" och "the preponderence of
evidence", där det förstnämnda huvudsakligen används vid prövningen av skuldfrågan
inom straffrätten. De två övriga tillämpas huvudsakligen inom civilrätten och där "the
preponderence of evidence” innebär ett lägre beviskrav än ”clear and convincing
[Page 35]
evidence". I svensk straffrätt används begreppet ställt utom rimligt tvivel eller styrkt.
Inom civilrätten används huvudsakligen begreppet styrkt eller visat, men i vissa
situationer tillämpas ett lägre beviskrav.
När det gäller att kunna slå fast huruvida ett folkrättsligt avtal har träffats mellan två
stater bedömer hovrätten att något lägre beviskrav inte kan accepteras än att den som
gör gällande att en överenskommelse har träffats har att visa detta förhållande. Såväl
varje enskild stats suveränitet som behovet av klara och tydliga förutsättningar för det
internationella samspelet kräver att beviskravet för att ett folkrättsligt bindande avtal
träffats mellan stater inte sätts för lågt. Även vid bedömningen av vilket beviskrav som
ska tillämpas vid prövningen av om en överenskommelse om traktatssuccession har
träffats, kan det erinras om att det vanligaste trots allt är att stater träffar en uttrycklig
skriftlig överenskommelse avseende den aktuella traktaten (se Christian J. Tams, State
Succession to Investment Treaties: Mapping the Issues, ICSID Review, Vol. 31, No 2
(2016), s. 328 och Dumberry, a.a., s. 73).
Sammanfattningsvis finner hovrätten att Oleg Deripaska för att kunna få bifall till sin
talan måste visa att en överenskommelse om traktatssuccession har träffats mellan
Montenegro och Ryssland.
Oleg Deripaska har gjort gällande att Montenegros självständighetsdeklaration och
självständighetsbeslutet den 3 juni 2006 sedda för sig, alternativt tillsammans med
Montenegros juni- och augustinoter år 2006, jämte Montenegros noter år 2007 är
ensidiga deklarationer som medför en allmän traktatssuccession och därmed också
bundenhet till FRY-Rysslands BIT:en. Enligt Oleg Deripaska föreligger en rad
omständigheter som leder till att Montenegros ensidiga deklarationer medför
bundenhet (se Oleg Deripaskas grunder under rubriken 3.1.2.1).
[Page 36]
Vid sin prövning av frågan om en överenskommelse om succession skett genom
Montenegros ensidiga deklarationer konstaterade skiljenämnden inledningsvis att
Montenegros uttalanden i samband med självständigheten inte var riktade specifikt
till Ryssland. Frågan var därför enligt nämnden om breda ensidiga uttalanden – som
har karaktären av politisk viljeyttring – kan vara tillräckliga ur ett rättsligt bindande
perspektiv för att FRY-Ryssland BIT:en skulle vara i kraft med avseende på rela-
tionen mellan Montenegro och Ryssland efter Montenegros utträde ur Statsunionen.
Nämnden underströk att det visserligen kan finnas vissa former av ensidigt agerande
som skulle kunna vara tillräckliga för att bekräfta en stats succession till ett multi-
lateralt avtal, men att det finns en bred samsyn inom folkrätten att det förhåller sig
annorlunda i fråga om succession till bilaterala traktater. Med avstamp bland annat i
artikel 9 (1) i Wienkonventionen om statssuccession såvitt avser traktater – som
nämnden konstaterade avspeglade innehållet i internationell sedvanerätt – uttalade
nämnden att det är allmänt accepterat att ensidiga uttalanden av en stat inte kan
skapa bindande skyldigheter om inte den andra staten på något sätt bekräftar en
överenskommelse med motsvarande innehåll. Skiljenämndens slutsats blev därför att
Montenegros ensidiga deklarationer inte ensamma kunde skapa bundenhet till FRY-
Ryssland BIT:en utan att det krävdes att en mellan parterna ömsesidig avsikt hade
kommit till uttryck. (Se skiljedomen, punkterna 289, 290, 293, 295 och 296.)
Mot bakgrund av de nu nämnda rättsliga utgångspunkter som skiljenämnden redovisat
i sin dom, vilka hovrätten ansluter sig till, konstaterar hovrätten att det saknas stöd i
den internationella sedvanerätten för att kunna slå fast att succession till FRY-
Ryssland BIT:en skett genom Montenegros ensidiga deklarationer och uttalanden på
det sätt som Oleg Deripaska gjort gällande. Oleg Deripaskas talan kan således inte
bifallas på den grunden att FRY-Ryssland BIT:en är gällande mellan Montenegro och
Ryssland till följd av Montenegros ensidiga deklarationer.
[Page 37]
Oleg Deripaska har i denna del gjort gällande att Montenegro är bunden av FRY-
Ryssland BIT:en till följd av en överenskommelse om allmän traktatssuccession
mellan Montenegro och Ryssland, vilken överenskommelse – som även inkluderar
FRY-Ryssland BIT:en – träffats genom utväxling av diplomatiska noter. Överens-
kommelsen om succession har enligt Oleg Deripaska träffats eller uppstått genom
den diplomatiska notväxling som skedde mellan Montenegro och Ryssland under
sommaren 2006 efter Montenegros självständighet, där Montenegros not från den
4 augusti 2006 utgjorde ett anbud om allmän traktatssuccession och Rysslands not
från den 16 augusti 2006 utgjorde en accept av detta anbud.
Montenegros not av den 4 augusti 2006 har i relevanta delar följande lydelse i
svensk översättning från ryska:
Republiken Montenegros Utrikesministerium betygar Ryska Federationens Utrikesmini-
sterium sin högaktning och har äran att informera om att Republiken Montenegro, i
enlighet med punkt 3 i Republiken Montenegros parlaments beslut om Republiken
Montenegros självständighetsförklaring av den 3 juni 2006, är efterträdarstat till
Statsunionen Serbien och Montenegro med avseende på internationella avtal och
överenskommelser som ingåtts och anslutits av Statsunionen Serbien och Montenegro,
och i detta sammanhang bekräftar Republiken Montenegro sin beredskap att följa alla
avtal och överenskommelser som har trätt i kraft mellan Statsunionen Serbien och
Montenegro och Ryska Federationen.
Rysslands svar i not av den 16 augusti 2006 har i relevanta delar följande lydelse i
svensk översättning från ryska:
Ryska Federationens Utrikesministerium betygar Republiken Montenegros Utrikesmini-
sterium sin högaktning och har i samband med Ministeriets not nr 03/04-1414 av den
4 augusti 2006 äran att informera om att den ryska sidan beaktar Republiken Monte-
negros beredskap att som efterträdarstat till Statsunionen Serbien och Montenegro utöva
de rättigheter och fullgöra de skyldigheter som följer av alla internationella avtal som
gäller mellan Ryska Federationen och Statsunionen Serbien och Montenegro.
Oleg Deripaska har i hovrätten åberopat ytterligare två noter från Montenegro till
Ryssland som inte fanns tillgängliga vid prövningen inför skiljenämnden. Av dessa
två noter, den ena daterad den 9 januari 2007 och den andra daterad den 4 maj
[Page 38]
2007, framgår enligt Oleg Deripaska att Montenegro inte var tveksam till inne-
börden av 2006 års notväxling och att Montenegro ansåg sig vara bunden av alla
traktat som hade varit gällande mellan Statsunionen och Ryssland. De två noterna
från 2007 klargör också enligt Oleg Deripaska att Montenegro hade uppfattat
Rysslands augusti-not som en accept.
I sin prövning av om bundenhet till FRY-Ryssland BIT:en uppstått genom notväx-
lingen mellan Montenegro och Ryssland under sommaren 2006, konstaterade skilje-
nämnden beträffande de inledande noterna från juni 2006 att Montenegros uttaland-
en i noten av den 4 juni 2006 inte gjorde någon åtskillnad mellan multilaterala eller
bilaterala traktater och att noten inte innehöll någon begäran om svar från den ryska
sidan som skulle kunna bekräfta Rysslands vilja att i förhållande till Montenegro
bibehålla bilaterala traktater som Ryssland tidigare hade ingått med Statsunionen.
Nämnden konstaterade vidare att Ryssland i sin not av den 26 juni 2006 över huvud
taget inte nämnde frågan om traktater som Montenegro hade lyft i noten av den
4 juni 2006. I sin bedömning av augustinoterna konstaterade skiljenämnden att
Montenegro i noten av den 4 augusti 2006 på nytt bekräftade sin beredskap att följa
alla avtal och överenskommelser som hade trätt i kraft mellan Statsunionen Serbien
och Montenegro och Ryska Federationen men att Rysslands svar i noten av den 16
augusti 2006 inte innehöll något konkret förslag om att nå en överenskommelse med
Montenegro avseende traktatssuccession. I stället slog skiljenämnden fast att det
ryska svaret, att Ryssland "beaktar Republiken Montenegros beredskap att som
efterträdarstat till Statsunionen Serbien och Montenegro utöva de rättigheter och
fullgöra de skyldigheter som följer av alla internationella avtal som gäller mellan
Ryska Federationen och Statsunionen Serbien och Montenegro”, inte var ett svar
som bara förbigick Montenegros propå med tystnad utan som i stället var medvetet
icke förpliktigande i sin utformning. Nämndens slutsats var att utformningen av det
ryska svaret i noten av den 16 augusti 2006 inte utgjorde ett passivt godtagande eller
en accept av något anbud från Montenegro (se skiljedomen, punkterna 316–319).
[Page 39]
Oleg Deripaska har gjort gällande att Montenegro är bunden av FRY-Ryssland
BIT:en till följd av en överenskommelse om allmän traktatssuccession som träffats
genom utväxlingen av noterna den 4 respektive den 16 augusti 2006.
Enligt hovrättens mening är noterna emellertid långt ifrån utformade på ett sådant sätt
att de avspeglar en gemensam avsikt till bundenhet till samtliga internationella avtal
som vid tidpunkten för Montenegros självständighet gällde mellan Ryssland och Stats-
unionen. Vid denna bedömning kan särskilt noteras att den lexikaliska betydelsen av
det ryska uttrycket "принимает к сведению” som förekommer i Rysslands not från
den 16 augusti 2006 – oavsett om uttrycket översätts till engelska med "takes note of”,
"acknowledges” eller ”takes into consideration” – inte ger stöd för den tolkning av
noten som Oleg Deripaska gör gällande och någon utredning som ger stöd för att
uttrycket i diplomatiskt språkbruk skulle ha någon annan innebörd har inte åberopats.
Inte heller ger innehållet i de noter från januari och maj 2007 som Oleg Deripaska
åberopat i hovrätten stöd åt en sådan tolkning av 2006 års augustinoter. Härtill
kommer det faktum att Montenegro och Ryssland i mars 2007 inledde en kon-
sultationsprocess rörande översynen av bilaterala traktater. Att staterna hade en
avsikt att inleda en sådan konsultationsprocess talar emot att de ansåg att en allmän
traktatssuccession hade skett under sommaren 2006. Sammanfattningsvis finner
hovrätten att den utredning som Oleg Deripaska åberopat i denna del inte visar att
en överenskommelse om allmän traktatssuccession, innefattande FRY-Ryssland
BIT:en, slutits mellan Montenegro och Ryssland genom den diplomatiska
notväxlingen sommaren 2006. Talan kan således inte bifallas på den grunden att
FRY-Ryssland BIT:en är gällande mellan Montenegro och Ryssland till följd av att
en överenskommelse om traktatssuccession träffats mellan staterna genom utväx-
lingen av diplomatiska noter.
[Page 40]
Oleg Deripaska har gjort gällande att ett antal omständigheter föreligger som inne-
bär att succession i vart fall har skett genom konkludent handlande och tysta över-
enskommelser. I detta sammanhang har han bland annat fört fram att ryska och
montenegrinska myndigheter har agerat som om Montenegro succederat allmänt till
bilaterala traktater med Ryssland och tillämpat bilaterala traktater utan specifik
överenskommelse därom. Enligt Oleg Deripaska visar staternas agerande avseende
andra bilaterala traktater, dvs. partsbruket, att alla traktater från Statsunionen fort-
satte att gälla mellan Ryssland och Montenegro. Det finns enligt Oleg Deripaska
således en tyst överenskommelse i enlighet med partsbruket och en gemensam
partsuppfattning om FRY-Ryssland BIT:ens giltighet.
Vid prövningen av frågan om succession skett genom konkludent handlande eller
tysta överenskommelser fann skiljenämnden att det inte fanns någon utredning som
gav stöd för detta (se skiljedomen, punkten 336). Skiljenämnden uttalade att den
omständigheten att två stater genom tysta överenskommelser ömsesidigt fortsätter
att tillämpa en eller flera traktater som ingåtts av företrädarstaten, inte innebär att
staterna på ett mer övergripande plan har kommit överens om att fortsätta att till-
lämpa alla företrädarstatens traktater, inbegripet de traktater för vilka det saknas
bevis för fortsatt tillämpning. Skiljenämnden fann att den utredning som Oleg
Deripaska hade lagt fram inte visade på en tillräckligt klar och konsekvent stats-
praxis i relationen mellan Montenegro och Ryssland som gav stöd för en sådan
överenskommelse avseende alla bilaterala avtal som Statsunionen varit bunden av.
Enligt nämnden visade utredningen snarare att staterna hade hanterat bilaterala
traktater från fall till fall och att de då antingen uttryckligen eller genom konkludent
handlande hade fortsatt tillämpa vissa traktat, medan de i förhållande till andra
traktat hade förhållit sig helt inaktiva eller tysta. Någon utredning som direkt avsåg
hur staterna förhållit sig till FRY-Ryssland BIT:en fanns inte. Skiljenämnden kon-
staterade att trots att Montenegro och Ryssland från år 2006 och framåt hade kunnat
närma sig den andra staten för att lyfta frågan om statusen för FRY-Ryssland
BIT:en hade ingen av dem gjort det. (Se skiljedomen, punkterna 331 och 334–336.)
[Page 41]
Oleg Deripaska har till stöd för att succession skett genom konkludent handlande eller tysta överenskommelser åberopat Montenegros och Rysslands praktiska tillämpning av ett antal bilaterala traktater. Hovrätten finner i likhet med skilje- nämnden att det fåtal exempel på tillämpning av bilaterala traktat mellan Monte- negro och Ryssland som lagts fram inte kan tas till intäkt för att det skett en allmän traktatssuccession avseende samtliga bilaterala avtal som varit gällande mellan Statsunionen och Ryssland. Utredningen visar således inte att det genom konklu- dent handlande eller tysta överenskommelser träffats en successionsöverens- kommelse på det sätt som Oleg Deripaska har gjort gällande.
Oleg Deripaska har anfört att det sätt på vilket FRY-Ryssland BIT:en med avseende på dess giltighet mellan Montenegro och Ryssland har rapporterats in till olika internationella organisationer och databaser talar för att Montenegro ansåg att av- talet var gällande. I detta avseende begränsar sig hovrätten till att konstatera – på samma sätt som skiljenämnden konstaterade (se skiljedomen, punkten 342) – att inrapporteringen inte ger något klart stöd för att FRY-Ryssland BIT:en skulle vara gällande mellan Montenegro och Ryssland, att den i någon mån varit inkonsekvent och dessutom varierat över tid.
Oleg Deripaska har även understrukit betydelsen av ryska utrikesministeriets upp- fattning i frågan om FRY-Ryssland BIT:en är gällande mellan Montenegro och Ryssland. I detta hänseende har han bland annat åberopat ryska utrikesministeriets brevsvar från 2016 och framåt till Oleg Deripaskas ryska ombud. Han har även åberopat en notväxling mellan Montenegro och Ryssland under åren 2018 och 2019, vilken inte åberopades inför skiljenämnden. Hovrätten kan konstatera att bevisningen utgörs av handlingar som upprättats tio år eller mer efter det att den påstådda traktatssuccessionen skulle ha ägt rum under sommaren 2006. Därtill har den tillkommit nära på eller efter det att Oleg Deripaska påkallade det nu aktuella skiljeförfarandet. Bevisvärdet av bevisningen är mot denna bakgrund begränsat.
[Page 42]
Oleg Deripaska har vidare åberopat utredning som visar att Ryssland och Monte- negro såväl på det politiska planet som i mer praktiskt arbete vidtog åtgärder som syftade till att stärka ländernas ekonomiska samarbete och som underströk betyd- elsen av ryska investeringar för Montenegro. Det finns enligt hovrätten inte anled- ning att ifrågasätta att det ekonomiska samarbetet mellan staterna var viktigt och att ryska investerare gjorde stora investeringar i landet. Men utredningen visar varken sedd för sig eller i förening med den utredning som i övrigt lagts fram att det efter Montenegros självständighet skett en allmän traktatssuccession eller en succession till FRY-Ryssland BIT:en. Inte minst med hänsyn till betydelsen av det ekonomiska utbytet mellan staterna hade det varit naturligt att någon av dem lyfte frågan om FRY-Ryssland BIT:ens status. Som skiljenämnden konstaterat gjorde emellertid varken Ryssland eller Montenegro detta (se skiljedomen, punkten 336).
Sammantaget finner hovrätten att den nu nämnda utredningen – i förening med den övriga utredning som åberopats – inte medför att Oleg Deripaska förmått visa att FRY-Ryssland BIT:en är gällande mellan Montenegro och Ryssland.
Oleg Deripaska har gjort gällande att Montenegro genom sitt agerande givit Ryss- land uppfattningen att alla avtal och traktater som har ingåtts med Ryssland skulle fortsätta vara giltiga, att Ryssland har accepterat och lojalt inrättat sig efter detta och att Montenegro därför bör vara prekluderad att framföra en invändning om FRY- Ryssland BIT:ens ogiltighet enligt principen om estoppel.
Med hänsyn till de bedömningar som hovrätten har gjort ovan har Oleg Deripaska inte heller förmått visa att Montenegro genom sitt agerande givit Ryssland upp- fattningen att alla avtal och traktater som har ingåtts med Ryssland skulle fortsätta vara giltiga. Redan av detta skäl saknas förutsättningar att tillämpa någon princip om estoppel.
[Page 43]
Hovrätten har kommit fram till att det inte finns stöd i den internationella sedvane- rätten för en regel om automatisk succession till bilaterala investeringsavtal eller för en presumtionsregel om traktatskontinuitet som kan tillämpas i relationen mellan Monte- negro och Ryssland och som inneburit att Montenegro varit juridiskt bunden till FRY- Ryssland BIT:en. Vidare har hovrätten funnit att Oleg Deripaska inte har visat att det har träffats någon överenskommelse mellan Montenegro och Ryssland om succession till FRY-Ryssland BIT:en vare sig genom Montenegros ensidiga deklarationer, utväx- ling av diplomatiska noter mellan de två staterna eller genom tysta överenskommelser eller konkludent handlande. Inte heller har Oleg Deripaska visat att Montenegro agerat på ett sätt som skulle kunna medföra att Montenegro förlorat rätten att invända att FRY-Ryssland BIT:en inte skulle vara gällande mellan Montenegro och Ryssland.
Sammanfattningsvis innebär de bedömningar som hovrätten har gjort att Oleg Deripaska inte har visat att skiljenämnden är behörig att pröva den tvist som han på- kallade nämndens prövning av. Hovrätten gör således inte någon annan bedömning i behörighetsfrågan än den som skiljenämnden har gjort. Skiljedomen ska alltså inte ändras. Oleg Deripaskas käromål ska därför ogillas.
Hovrättens bedömning av målet innebär att Oleg Deripaska, som tappande part, ska ersätta Montenegro för dess rättegångskostnader (se 18 kap. 1 § rättegångsbalken).
Montenegro har yrkat ersättning för rättegångskostnader med 628 456 EUR och 86 075 USD, varav 592 372 EUR avser ombudsarvode och resterande belopp avser kostnader för juridiskt biträde, kostnader för rättsutlåtanden av professor Duncan B. Hollis och professor Patrick Dumberry, samt kostnader för översättningar och bud.
Oleg Deripaska har överlämnat till hovrätten att pröva skäligheten av Montenegros rättegångskostnadsyrkande.
[Page 44]
Målet har avgjorts efter fem dagars huvudförhandling. Det skriftliga material som båda parter har hänfört sig till och åberopat som bevisning har varit synnerligen omfattande. Med hänsyn till detta och till målets art, inte minst den betydelse som utgången i tvisten får anses ha för Montenegro, får den ersättning som Montenegro begärt för rättegångskostnader anses skälig.
Hovrätten anser att målet rymmer frågor där det är av vikt för ledning av rättstillämp- ningen att ett överklagande prövas av Högsta domstolen. Hovrätten tillåter därför att domen överklagas (43 § andra stycket LSF).
Överklagande senast 2022-12-08
I avgörandet har deltagit hovrättslagmannen Per Carlson samt hovrättsråden Kerstin Norman, referent, och Göran Söderström.
[Page 45]
Bilaga A
SVERIGES DOMSTOLAR
www.domstol.se
Den som vill överklaga hovrättens avgör- ande ska göra det genom att skriva till Högsta domstolen. Överklagandet ska dock skickas eller lämnas till hovrätten.
Överklagandet ska ha kommit in till hov- rätten senast den dag som anges i slutet av hovrättens avgörande.
Beslut om häktning, restriktioner enligt 24 kap. 5 a § rättegångsbalken eller rese- förbud får överklagas utan tidsbegränsning.
Om överklagandet har kommit in i rätt tid, skickar hovrätten överklagandet och alla handlingar i målet vidare till Högsta dom- stolen.
Det krävs prövningstillstånd för att Högsta domstolen ska pröva ett överklagande. Högsta domstolen får meddela prövnings- tillstånd endast om
Överklagandet ska innehålla uppgifter om
Om målet överklagas kan Högsta dom- stolen använda förenklad delgivning vid utskick av handlingar i målet, under förutsättning att mottagaren där eller i någon tidigare instans har fått information om sådan delgivning.
För information om rättegången i Högsta domstolen, se www.hogstadomstolen.se