[Page 1]
Sid 1 (17)
SVEA HOVRÄTT
Avdelning 02
Rotel 020114
Mål nr
T 4236-19
DOM
2024-05-27
Stockholm
Kärande
Republiken Italien
Avvocatura Generale dello Stato
Via dei Portoghesi, 12
Rom 00186
Italien
Ombud: Advokaterna James Hope, Mattias Rosengren och Cecilia Möller Norsted
Advokatfirman Vinge KB
Box 1703
111 87 Stockholm
Svarande
CEF Energia B.V., RSIN 821442430
Hoogoorddreef 15
1101 BA, Amsterdam
Nederländerna
Ombud: Advokaterna Jakob Ragnwaldh, Robin Rylander, David Sandberg och Mattias
Arnesson samt biträdande juristerna Anna Liliebäck och Hedvig Aspelin
Mannheimer Swartling Advokatbyrå AB
Box 1711
111 87 Stockholm
Ogiltighet och klander av skiljedom
1. Hovrätten bifaller käromålet på så sätt att hovrätten förklarar den i Stockholm
meddelade skiljedomen av den 16 januari 2019 i SCC:s mål nr V 2015/158 ogiltig.
2. CEF Energia B.V. ska ersätta Republiken Italien för dess rättegångskostnad i
hovrätten med 140 852,42 EUR och 3 416 kr jämte ränta på beloppen enligt 6 §
Dok. Id 2057912
| Postadress Box 2290 103 17 Stockholm |
Besöksadress Birger Jarls Torg 16 |
Telefon 08-561 670 00 08-561 675 00 E-post: [email protected] www.svea.se |
Telefax | Expeditionstid måndag - fredag 08:00-16:30 |
[Page 2]
räntelagen från dagen för hovrättens dom till dess betalning sker. Av ersättningen utgör
102 000 EUR ombudsarvode.
[Page 3]
Republiken Italien (Italien) är medlemsstat i Europeiska unionen (EU). CEF Energia
B.V. (CEF Energia) är ett nederländskt bolag. Även Nederländerna är medlemsstat i
EU. Italien, Nederländerna och EU har alla undertecknat och ratificerat energistadge-
fördraget (jfr EGT L 69, 9.3.1998).
Under perioden 2010 till 2012 förvärvade CEF Energia ägarintressen i tre italienska
bolag som samtliga ägde och drev solkraftverk i Italien.
Den 20 november 2015 påkallade CEF Energia skiljeförfarande mot Italien vid
Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstitut (SCC), enligt artikel 26 i energi-
stadgefördraget, och de s.k. SCC-reglerna. Som grund för talan åberopade CEF
Energia att Italien hade brutit mot sina förpliktelser enligt energistadgefördraget. Sätet
för skiljeförfarandet var Stockholm.
Den 16 januari 2019 meddelades skiljedomen, enligt vilken Italien brutit mot sina
förpliktelser enligt bestämmelsen i artikel 10.1 energistadgefördraget. Genom skilje-
domen förpliktades Italien att betala skadestånd och ersättning för CEF Energias
kostnader. Kostnaderna för skiljeförfarandet delades mellan parterna på visst sätt.
Hovrätten har den 24 april 2019, efter yrkande av Italien, beslutat att fortsatt verk-
ställighet av den mellan parterna meddelade skiljedomen tills vidare inte får ske.
I mars 2021 beslutade hovrätten att i mål nr T 3229-19 tillsända Europeiska unionens
domstol (EU-domstolen) en begäran om förhandsavgörande och förordnade därefter att
även detta mål skulle vila i avvaktan på EU-domstolens ställningstaganden. Med
hänvisning till sina domar den 2 september 2021, Komstroy, C-741/19,
EU:C:2021:655, och den 26 oktober 2021, PL Holdings, C-109/20, EU:C:2021:875,
frågade EU-domstolen i oktober 2021 hovrätten om begäran om förhandsavgörande
vidhölls. Hovrätten beslutade att tillställa EU-domstolen beskedet att begäran om
förhandsavgörande inte vidhölls.
[Page 4]
Italien har yrkat att hovrätten i första hand ska förklara skiljedomen ogiltig i dess
helhet eller upphäva den i dess helhet. För det fall hovrätten skulle finna att skilje-
domen inte kan eller bör förklaras ogiltig eller upphävas i viss eller vissa delar, har
Italien yrkat i andra hand att hovrätten ska ogiltigförklara eller upphäva skiljedomen i
övriga delar.
CEF Energia har motsatt sig Italiens yrkanden.
Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.
Målet har med parternas samtycke avgjorts utan huvudförhandling.
Skiljedomen är ogiltig enligt såväl 33 § första stycket 1 som 33 § första stycket 2 lagen
(1999:116) om skiljeförfarande (skiljeförfarandelagen).
Skiljedomen innefattar prövning av frågor som enligt svensk lag inte får avgöras av
skiljemän. EU-domstolen har slagit fast att skiljeklausulen i artikel 26 energistadge-
fördraget ska tolkas så att den inte är tillämplig på tvister mellan en medlemsstat och
en investerare från en annan medlemsstat. Sådana tvister får inte lämnas till avgörande
av skiljemän, vare sig på förhand eller när de uppkommit. Detta eftersom en sådan
skiljenämnd kan komma att tolka och tillämpa unionsrätten, och det inte finns någon
möjlighet för en skiljenämnd att begära förhandsbesked hos EU-domstolen. Det finns
därmed en begränsning i lag – i detta fall i artiklarna 267 och 344 Fördraget om
Europeiska unionens funktionssätt (FEUF) och artiklarna 4 och 19 Fördraget om
Europeiska unionen (FEU). Det föreligger således ett indispositivt processhinder.
[Page 5]
Sådana investeringstvister faller utanför det skiljedomsmässiga området även på den
grunden att de rör allmänna intressen på ett märkbart sätt. Bevarandet av unionsrättens
särskilda egenskaper och dess autonomi är ett sådant allmänt intresse som medför att
tvisten inte är skiljedomsmässig.
Vidare är skiljedomen och det sätt på vilket den tillkommit uppenbart oförenligt med
grunderna för rättsordningen i Sverige. Skiljeförfarandet har haft sin grund i artikel 26
energistadgefördraget. Ett sådant skiljeförfarande kan leda till att en skiljenämnd avgör
tvister som kan avse tillämpning eller tolkning av unionsrätten. Skiljenämnden har inte
kunnat begära förhandsavgörande från EU-domstolen och den begränsade prövning av
en skiljedom som kan göras enligt svensk rätt är inte tillräcklig för att garantera
unionsrättens fulla verkan. Skiljeklausulen i artikel 26 är därmed ägnad att undergräva
såväl principen om ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaterna som bevarandet av
unionsrättens särdrag, som säkerställs genom förfarandet för förhandsavgöranden
enligt artikel 267 FEUF. Skiljeklausulen är således inte förenlig med principerna om
lojalt samarbete i artikel 4.3 första stycket FEU och undergräver unionsrättens auto-
nomi, vilken bl.a. stadfästs i artikel 344 FEUF. Skiljedomen har alltså tillkommit på ett
rättsstridigt sätt, eftersom den är oförenlig med de grundläggande bestämmelser och
principer som reglerar rättsordningen i unionen och därmed också i Sverige.
Skiljenämnden har trots detta ansett sig behörig att pröva tvisten.
Skiljedomen ska upphävas, eftersom den inte omfattas av ett giltigt skiljeavtal mellan
parterna.
Något giltigt skiljeavtal har inte kunnat ingås mellan CEF Energia och Italien baserat
på artikel 26 energistadgefördraget. En tolkning av fördraget i enlighet med Wien-
konventionen och unionsrätten ger att den inte avser en tvist mellan en medlemsstat
och en investerare från en annan medlemsstat.
Om energistadgefördraget, vid en tolkning, skulle anses medföra att artikel 26 omfattar
tvister mellan en medlemsstat och en investerare från en annan medlemsstat, är skilje-
[Page 6]
klausulen i artikeln under alla förhållanden oförenlig med unionsrätten. Energistadge-
fördraget utgör en integrerad del av unionsrätten eftersom EU är part i fördraget. EU-
fördragen, i synnerhet artiklarna 267 och 344 FEUF, utgör hinder mot skiljeklausulen i
artikel 26 mellan Nederländerna och Italien. En sådan tvist kan komma att avse tolk-
ning och tillämpning av unionsrätten. Artikel 26 är därmed inte tillämplig eller giltig i
tvister mellan en medlemsstat och en investerare från en annan medlemsstat. Det före-
ligger därmed inte något giltigt anbud som kan ligga till grund för ett giltigt skiljeavtal.
Det förhållandet att EU är part i energistadgefördraget förändrar inte bedömningen.
Något giltigt skiljeavtal har alltså inte kommit till stånd mellan Italien och CEF
Energia.
I sina domskäl slog skiljenämnden dels fast att unionsrätten utgör en del av den
internationella rätten, dels avfärdade skiljenämnden relevansen av EU-domstolens
avgörande i Achmea med hänvisning till att unionsrätten inte utgör en del av den
internationella rätten. Skiljenämnden har alltså prövat samma fråga två gånger och
därvid gjort direkt motsatta bedömningar.
Det har inte legat inom skiljenämndens uppdrag att pröva samma fråga två gånger och
under inga förhållanden att frångå sitt första ställningstagande. Skiljenämnden har där-
med överskridit sitt uppdrag. Under alla förhållanden utgör detta ett handläggningsfel.
Därtill innebär de motsatta ställningstagandena i en och samma fråga att domskälen är
så pass ofullständiga att det kan likställas med att domskäl saknas. Avsaknad av dom-
skäl utgör ett grovt handläggningsfel varvid det ska presumeras att det skett en inver-
kan på utgången. Under alla förhållanden är det sannolikt att handläggningsfelet har
inverkat på utgången. Frågan om unionsrätten utgör en del av internationell rätt var en
avgörande fråga i skiljenämndens prövning av om slutsatserna i avgörandet Achmea är
tillämpliga på energistadgefördraget.
[Page 7]
För det fall skiljenämndens motstridiga ställningstaganden inte skulle likställas med
avsaknad av domskäl, utgör skiljenämndens agerande likväl handläggningsfel. Skilje-
nämnden får inte ta ställning till en avgörande fråga på ett ställe i skiljedomen och
sedan grunda efterföljande slutsatser på en rakt motsatt bedömning. Genom att frångå
sitt initiala ställningstagande att unionsrätten är en del av internationell rätt, gjorde
skiljenämnden sig skyldig till handläggningsfel. Handläggningsfelet är grovt och ska
presumeras ha inverkat på utgången. Handläggningsfelet har under alla förhållanden
sannolikt påverkat utgången i målet. Hade skiljenämnden hållit fast vid sitt ställnings-
tagande att unionsrätten utgör del av den internationella rätten hade skiljenämnden, i
enlighet med sitt efterföljande resonemang, sannolikt kommit fram till att slutsatserna i
Achmea var tillämpliga på energistadgefördraget.
Skiljedomen omfattar inte prövning av frågor som enligt svensk lag inte får prövas av
skiljemän. Vidare är varken skiljedomen eller det sätt på vilken den tillkommit uppen-
bart oförenligt med grunderna för rättsordningen i Sverige.
Parterna hade kunnat reglera frågorna om Italien brutit mot artikel 10 (1) i energi-
stadgefördraget, om Italien var ersättningsskyldigt för avtalsbrottet och, i så fall, med
vilket belopp genom ett förlikningsavtal. Frågorna är således skiljedomsmässiga.
En skiljenämnd som har att pröva en tvist enligt energistadgefördraget kan inte komma
att tillämpa unionsrätten.
Energistadgefördraget är en folkrättslig traktat som ska tolkas och tillämpas i enlighet
med Wienkonventionens bestämmelser. Att artikel 26 energistadgefördraget är
tillämplig på tvisten och det har funnits anbud om skiljeförfarande från Italien till CEF
Energia följer direkt av bestämmelsens ordalydelse. Även traktatens förarbeten
bekräftar att bestämmelsen är tillämplig även mellan medlemsstater och investerare
från andra medlemsstater. Under de förhandlingar som föregick energistadgefördraget
[Page 8]
enades de fördragsslutande parterna om att inte införa någon bestämmelse i traktaten
som undantar sådana EU-interna förhållanden från fördragets tillämpningsområde.
Det är i egenskap av folkrättslig traktat som energistadgefördraget binder parterna,
Innefattande för detta måls vidkommande Italien och Nederländerna. Tolkningen av
den folkrättsliga traktaten påverkas inte av EU-domstolens avgörande i Komstroy. EU-
domstolen saknar behörighet, både enligt unionsrätten och folkrätten, att med bindande
verkan tolka energistadgefördraget i dess egenskap av folkrättslig traktat. EU-domsto-
lens uttalanden om tolkningen av energistadgefördraget är begränsade till tolkningen
av energistadgefördraget i egenskap av EU-rättsakt. Uttalandena avser inte energi-
stadgefördraget i egenskap av folkrättslig traktat, tolkad enligt Wienkonventionen.
Tillämpligheten av EU-domstolens avgörande i Komstroy, liksom avgörandet i
Achmea, bygger på den omständigheten att skiljedomen endast kan bli föremål för
begränsad domstolsprövning. När sätet för skiljeförfarandet är i Sverige kan en
domstol inom ramen för en ogiltighets- eller klandertalan genomföra en utvidgad
kontroll av om en skiljedom strider mot tvingande unionsrätt. Artikel 26 energistadge-
fördraget strider därmed i vart fall inte mot unionsrätten under förutsättning att sätet
för skiljeförfarandet är Sverige.
Rättsföljden av en oförenlighet mellan skiljeklausulen i artikel 26 och unionsrätten är
inte heller enligt unionsrätten att skiljeklausulen i artikel 26 är ogiltig. EU-domstolen
har i sin praxis bekräftat att folkrätten binder även EU, att internationella fördrag som
EU och dess medlemsstater ingått har företräde framför unionsrätten, att EU respek-
terar den folkrättsliga principen om pacta sunt servanda, och att EU inte kan åberopa
unionsrätt till stöd för underlåtenhet att efterleva traktater.
Artikel 26 energistadgefördraget innehåller ett giltigt och bindande anbud om skilje-
förfarande från alla fördragsslutande parter till investerare från alla andra fördrags-
slutande parter. Det saknas stöd såväl i artikelns ordalydelse som i dess kontext för att
tvister mellan en medlemsstat och en investerare från en annan medlemsstat ska
[Page 9]
undantas från fördragets tvistlösningsmekanism. Anbudet under artikel 26 är giltigt.
Italiens klandergrund saknar fog eftersom tillämpligheten av artikeln, och det däri
innefattade anbudet om skiljeförfarande, styrs av folkrätt och inte av unionsrätten.
Även om unionsrätten vore tillämplig strider inte artikel 26 mot denna. Energistadge-
fördraget är en multilateral traktat som har ingåtts av EU:s medlemsstater, tredje länder
och EU själv. Skulle konflikt uppstå mellan EU-fördragen och energistadgefördraget,
har energistadgefördraget företräde enligt dess artikel 16. Vidare utgör energistadge-
fördraget, från ett EU-rättsligt perspektiv, en integrerad del av unionsrätten och är
bindande för EU och dess medlemsstater.
Italien har på grund av preklusion förlorat rätten att göra gällande att skiljeklausulen i
artikel 26 energistadgefördraget är ogiltig. Under skiljeförfarandet gjorde Italien endast
gällande att artikel 26 ska tolkas som att den inte innehåller ett anbud om skiljeförfa-
rande från en medlemsstat till en investerare från en annan medlemsstat. Det som
Italien nu åberopar – att det inte förelegat något giltigt skiljeavtal av den anledningen
att anbudet under artikel 26 ska anses ogiltigt såsom stridande mot unionsrätten – har
Italien inte invänt under skiljeförfarandet.
Att upphäva eller ogiltigförklara skiljedomen på basis av unionsrätten skulle strida mot
den unionsrättsliga proportionalitetsprincipen. De EU-rättsliga intressen som Italien
hänvisar till äventyras inte när det, som i detta fall, är fråga om ett avgörande som de
facto inte grundas på unionsrätt. Ett upphävande eller ogiltigförklarande av skilje-
domen är därmed inte ägnat att uppnå de ändamål som Italien åberopar. Ett upphävan-
de eller ogiltigförklarande skulle vidare dels få drastiska ekonomiska konsekvenser för
CEF Energia, dels innebära en allvarlig rättsförlust eftersom CEF Energias möjligheter
att få Italiens kränkningar prövade kraftigt skulle begränsas. Om skiljedomen skulle
upphävas på unionsrättslig grund, skulle alltså CEF Energia lida allvarlig skada, och
Italien belönas för att Italien ingått en folkrättslig traktat, som även ingåtts av EU själv
och som CEF Energia förlitat sig på, i strid med Italiens EU-rättsliga åtaganden.
[Page 10]
Skiljenämnden har inte överskridit sitt uppdrag eller begått något handläggningsfel.
Påståendet om att skiljenämnden skulle ha prövat samma fråga två gånger bestrids.
Vad som enligt Italien utgör samma fråga är i själva verket två olika frågor. Det
föreligger därför inga motsatta bedömningar i skiljedomens skäl.
Även om det skulle vara så att skiljenämndens citerade uttalande från en annan
skiljedom hade avsett samma fråga som skiljenämnden senare prövade skulle något
uppdragsöverskridande eller handläggningsfel ändå inte ha förelegat.
Ett åsidosättande av partsföreskriften att en skiljenämnd ska ange domskäl kan inte
utgöra ett uppdragsöverskridande. Det är under inga förhållanden fråga om en total
avsaknad av domskäl och utgör inte, även om Italiens påstående om domskälens
innebörd vore riktigt, något handläggningsfel.
Påståendet om att Italien skulle ha förlorat rätten att göra gällande att det inte före-
ligger ett giltigt skiljeavtal av den anledningen att skiljeklausulen i artikel 26 strider
mot unionsrätten bestrids. Av EU-domstolens avgörande i PL Holdings följer att
hovrätten under alla förhållanden är förhindrad att tillämpa bestämmelsen i 34 § andra
stycket skiljeförfarandelagen på denna fråga, eftersom konsekvensen skulle kunna bli
(om invändningen bedömdes ha fog för sig) att en skiljedom i ett skiljeförfarande som
inletts med stöd av en ogiltig skiljeklausul upprätthålls. Vidare saknar CEF Energias
preklusionsinvändning fog. Italien invände redan i svaromålet i skiljeförfarandet att
skiljenämnden inte var behörig bl.a. på grund av att skiljeklausulen i artikel 26 strider
mot unionsrätten. Därefter vidhöll och preciserade Italien invändningen under
[Page 11]
skiljeförfarandet. Detta bl.a. med hänvisning till avgörandet i EU-domstolens dom av
den 6 mars 2018, Achmea, C-284/16, EU:C:2018:158, och att anbudet om skiljeför-
farande i artikel 26 inte är tillämpligt eller giltigt. CEF Energia framförde inte vid
något tillfälle under skiljeförfarandet att invändningen framställts för sent, utan
tvärtom bemötte bolaget invändningen i sak och accepterade att den prövades.
Påståendet om att en ogiltigförklaring eller ett upphävande av skiljedomen skulle strida
mot den unionsrättsliga proportionalitetsprincipen bestrids. Om hovrätten skulle
konstatera att skiljedomen, och det skiljeavtal som skiljedomen grundas på, strider mot
grundläggande unionsrättsliga regler, och sådan grund för ogiltigförklaring eller upp-
hävande därför föreligger, är också en ogiltigförklaring eller ett upphävande nödvän-
digt för att säkerställa dessa grundläggande unionsrättsliga reglers efterlevnad.
EU-domstolens dom i PL Holdings innebär inte att preklusionsbestämmelsen i 34 §
andra stycket skiljeförfarandelagen inte kan tillämpas. CEF Energia har inte förlorat
rätten att göra gällande preklusion.
Parterna har åberopat skriftlig bevisning.
Italien har yrkat att skiljedomen i första hand ska ogiltigförklaras i dess helhet enligt
33 § skiljeförfarandelagen eller upphävas i dess helhet enligt 34 § samma lag. I andra
[Page 12]
hand har Italien yrkat att skiljedomen ska ogiltigförklaras eller upphävas delvis. Italien
har åberopat flera alternativa grunder till stöd för sin ogiltighets- och klandertalan.
Italien har förklarat sig inte ha någon synpunkt på i vilken ordning hovrätten prövar
yrkandena om ogiltigförklaring respektive upphävande.
CEF Energia har, så som bolaget får förstås, ansett att hovrätten bör pröva hela målet,
dvs. samtliga yrkanden och grunder.
Hovrätten konstaterar att ogiltighetsreglerna och klanderreglerna, i 33 § respektive
34 § skiljeförfarandelagen, tillgodoser olika skyddsintressen. Medan klanderreglerna
tar sikte på skiljeparternas skyddsintressen syftar ogiltighetsreglerna till att skydda ett
allmänt eller tredje mans intresse. Ogiltigheten får göras gällande utan någon tids-
begränsning och domstolen ska beakta ogiltighetsreglerna även utan yrkande av en part
(se prop. 1998/99:35, s. 140 och 231).
Hovrätten prövar först om EU-domstolens avgöranden i Achmea, Komstroy och PL
Holdings medför att skiljedomen är ogiltig på grund av att det sätt på vilket den till-
kommit är uppenbart oförenligt med grunderna för rättsordningen i Sverige (se 33 §
första stycket 2 skiljeförfarandelagen och jfr NJA 2022 s. 965). Först om skiljedomen
inte skulle anses ogiltig på den grunden finns det skäl för hovrätten att pröva övriga
ogiltighets- eller klandergrunder.
EU-domstolen har i de tre förhandsavgörandena Achmea, Komstroy och PL Holdings
uttalat sig om skiljeklausuler i internationella investeringsskyddsavtal, som ingåtts av
två eller flera medlemsstater i EU, och avtalens förenlighet med unionsrätten.
I Achmea gällde frågan en skiljeklausul i ett investeringsskyddsavtal mellan två
medlemsstater. Med hänvisning till att förfarandet med förhandsavgörande utgör
kärnan i det unionsrättsliga domstolssystemet konstaterade EU-domstolen, att skilje-
nämnden kunde komma att tolka och tillämpa unionsrätten men att skiljenämnden inte
utgjorde en domstol i den mening som avses i artikel 267 FEUF som kunde begära
[Page 13]
förhandsavgörande samt att den behöriga nationella domstolen endast fick göra den
begränsade prövning som följer av nationell rätt (se Achmea, punkterna 37–53).
EU-domstolen uttalade vidare att de aktuella medlemsstaterna genom att ingå ett
bilateralt avtal upprättat en mekanism för att lösa tvister mellan en investerare och en
medlemsstat som kan innebära att dessa tvister avgörs på ett sätt som inte säkerställer
unionsrättens fulla verkan. Enligt EU-domstolen var den aktuella skiljeklausulen i
avtalet inte förenlig med principen om lojalt samarbete och undergrävde därmed
unionsrättens autonomi (se Achmea, punkterna 56–59).
I Komstroy uttalade sig EU-domstolen, bl.a. med hänvisning till sina uttalanden i
Achmea, om skiljeklausulen i artikel 26.2. c) energistadgefördraget. EU-domstolen
erinrade om att ett internationellt avtal, enligt domstolens fasta praxis, inte får inkräkta
på den befogenhetsordning som slagits fast i fördragen och därmed på autonomin hos
unionens rättsordning. Domstolen konstaterade också att eftersom energistadgefördra-
get är en unionsrättsakt har en sådan skiljedomstol som avses i artikel 26.6 att tolka
och till och med tillämpa unionsrätten. (Se Komstroy, p. 42, 49 och 50.)
Därefter prövade EU-domstolen, med hänvisning till sina uttalanden i Achmea, dels
om den aktuella skiljedomstolen utgjorde en del av domstolssystemet i Frankrike, dels
om en skiljedom från en sådan skiljedomstol var underkastad en kontroll av en dom-
stol som kan säkerställa att unionsrätten iakttas fullt ut och eventuellt begära förhands-
avgörande från EU-domstolen (se Komstroy, p. 51–60 med däri gjorda hänvisningar
till Achmea). Dessa frågor besvarades nekande.
Mot denna bakgrund uttalade EU-domstolen att artikel 26.2. c) energistadgefördraget
ska tolkas så att den inte är tillämplig på tvister mellan en medlemsstat och en investe-
rare från en annan medlemsstat angående en investering som sistnämnda investerare
gjort i den förstnämnda medlemsstaten (se Komstroy, p. 66).
I det efterföljande avgörandet PL Holdings har EU-domstolen förtydligat att frågan
huruvida ett skiljeorgans behörighet är giltig i de nu aktuella fallen inte kan vara
beroende av hur parterna i tvisten agerar (jfr PL Holdings, p. 51–56). Av PL Holdings
[Page 14]
följer också att skiljeklausuler som har sin grund i internationella investeringsskydds-
avtal mellan medlemsstater strider mot några av de mest grundläggande unionsrättsliga
principerna i EU-fördragen, såsom principerna om ömsesidigt förtroende mellan med-
lemsstaterna, lojalt samarbete och unionsrättens autonomi (se t.ex. PL Holdings, p. 46
med däri gjord hänvisning till Achmea).
Högsta domstolen har i NJA 2022 s. 965 uttalat att de nämnda förhandsavgörandena
som lämnats av EU-domstolen framför allt rör frågan huruvida medlemsstaterna har
möjlighet att undandra tvister rörande myndigheters tillämpning av unionsrätten från
unionens domstolssystem. Det är alltså fråga om grundläggande rättsprinciper av
procedurmässig art. En sådan skiljedom mellan en medlemsstat och en investerare från
en annan medlemsstat, som har meddelats med stöd av en skiljeklausul i ett interna-
tionellt investeringsavtal, får anses ha tillkommit på ett rättsstridigt sätt, eftersom den
är oförenlig med de grundläggande bestämmelser och principer som reglerar rättsord-
ningen i unionen och därmed också i Sverige. (Se punkterna 55, 59 och 60 i Högsta
domstolens avgörande.)
Den nu aktuella skiljedomen har meddelats i en investeringstvist mellan en medlems-
stat och en investerare från en annan medlemsstat med stöd av artikel 26 i energi-
stadgefördraget. Ett upprätthållande av skiljedomen skulle därmed vara uppenbart
oförenligt med grunderna för rättsordningen i Sverige. Hovrättens ställningstaganden
innebär att det finns förutsättningar enligt 33 § första stycket 2 skiljeförfarandelagen
att ogiltigförklara skiljedomen. Därmed finns inte skäl att pröva övriga ogiltighets- och
klandergrunder. Vad CEF Energia gjort gällande rörande den unionsrättsliga
proportionalitetsprincipen medför inte hinder mot att ogiltigförklara skiljedomen.
Skiljedomen ska således förklaras ogiltig.
Italien har fått fullt bifall till sin talan. Enligt 18 kap. 1 § rättegångsbalken ska part
som tappar målet som huvudregel ersätta motparten dennes rättegångskostnad. Det
finns inte skäl att frångå huvudregeln i detta fall. CEF Energia ska alltså som tappande
part förpliktas att ersätta Italien för dess rättegångskostnad.
[Page 15]
Enligt 18 kap. 8 § rättegångsbalken ska ersättning för rättegångskostnad fullt motsvara
kostnaden för rättegångens förberedande och talans utförande jämte arvode till ombud
eller biträde, såvitt kostnaden skäligen varit påkallad för tillvaratagande av partens rätt.
Ersättning ska också utgå för partens arbete och tidsspillan i anledning av rättegången.
Italien har yrkat ersättning med 102 000 EUR avseende ombudsarvode, 8 772 EUR
avseende översättningsarvode, 30 000 EUR avseende eget arbete, 497,92 EUR
avseende utlägg, 4 450,80 EUR avseende italiensk pensionsskatt för advokater och
25 458,56 EUR avseende italiensk mervärdesskatt.
CEF Energia har vitsordat Italiens kostnad för ombudsarvode som skälig. Bolaget har
invänt mot skäligheten i yrkad ersättning för eget arbete och pensionsskatt.
Hovrätten gör följande bedömning i fråga om Italiens yrkade ersättning för rättegångs-
kostnad.
Skäligheten i Italiens yrkade ersättning för ombudsarvode är vitsordad av CEF Energia
och Italien ska därför tillerkännas ersättning i enlighet med sitt yrkande om 102 000
EUR.
Italien har yrkat ersättning för 60 timmars eget arbete, med en timkostnad om 500
EUR, dvs. för en total kostnad om 30 000 EUR. Arbetet ska ha utförts av Italiens
interna jurister med särskild inriktning mot tvistlösning och processföring.
CEF Energia har gjort gällande att ersättning för arbete av statsanställda tjänstemän i
denna typ av tvist inte är skäligt, och att under alla förhållanden är nivån på den
ersättning som Italien begär inte skälig. Bolaget har vitsordat 2 000 kr som en i och för
sig skälig timkostnad.
[Page 16]
Inledningsvis konstaterar hovrätten att arbete bestående i upphandling och anlitande av
ombud, kontakter och avstämningar med ombud samt arbete med upprättande av
kostnadsräkning är att hänföra till sådant arbete som normalt uppstår med anledning av
att rättegångsombud anlitas för att föra partens talan. Ersättning för sådant arbete kan
inte utgå.
Italien har därutöver yrkat ersättning för arbete hänförligt till koordinering och
genomgång av inlagor samt interna avstämningar och diskussioner avseende inlagorna.
När ett ombud har anlitats för att föra partens talan är utgångspunkten att det är
ombudet och inte parten själv som ska utföra det arbete som behövs för tillvara-
tagandet av partens rätt (jfr NJA 2023 s. 94, p. 15). Italien har inte visat att det varit
fråga om sådant arbete som varit skäligen påkallat för att tillvarata Italiens rätt och
därför ska ersättas vid sidan av ombudsarvodet. Ersättning för eget arbete ska därför
inte utgå.
Annat har inte framkommit än att den yrkade ersättningen om 4 450,80 EUR för
pensionsskatt för advokater enligt italiensk rätt utgör en kostnad för Italien. Kostnaden
får därför anses vara såväl ersättningsgill som skälig och ersättning ska därför utgå
med begärt belopp.
Vad Italien yrkat i dessa delar bedöms vara såväl ersättningsgillt som skäligt. Utlägget
bestående i ansökningsavgift till hovrätten har emellertid varit en faktisk kostnad i
svenska kronor. Ersättning ska således utgå för översättningsarvode om 8 772 EUR,
för utlägg om 230 EUR och 2 800 kr samt för mervärdesskatt om 25 399,62 EUR och
616 kr.
[Page 17]
Enligt 43 § andra stycket lagen om skiljeförfarande får hovrättens dom överklagas bara
om hovrätten anser det vara av vikt för ledningen av rättstillämpningen att ett
överklagande prövas av Högsta domstolen. Hovrätten anser att det inte finns skäl att
tillåta att avgörandet överklagas.
Hovrättens dom får inte överklagas.
I avgörandet har deltagit hovrättslagmannen Per Carlson, hovrättsrådet Carin Häckter,
referent, och adjungerade ledamoten Karin Kussak.