[Page 1]
|
HÖGSTA DOMSTOLENS |
Mål nr T 1569-19 |
meddelad i Stockholm den 14 december 2022
PARTER
Klagande och motpart
Republiken Polen
Ministerstwo Finansów
ul. Swietokryska 12
00-916 Warszawa
Polen
Ombud: Advokaterna Martin Wallin och Julia Tavaststjerna samt juristen
André Mossberg
Advokatbyrån Wallin & Partners AB
Blasieholmsgatan 3
111 48 Stockholm
Ombud: Advokat Anna-Maria Tamminen
Hannes Snellman Advokatbyrå AB
Box 7801
103 96 Stockholm
Dok. Id 242782
| HÖGSTA DOMSTOLEN Riddarhustorget 8 |
Postadress Box 2066 103 12 Stockholm |
Telefon 08-561 666 00 Telefax - E-post: [email protected] www.hogstadomstolen.se |
Expeditionstid 08:00–12:00 13:15–16:00 |
[Page 2]
Klagande och motpart
PL Holdings S.á.r.l.
Mannheimer Swartling Advokatbyrå AB
Box 2235
403 14 Göteborg
Ombud: Advokaterna Robin Oldenstam och David Sandberg samt juristen
Mattias Arnesson
Samma adress
Ombud: Advokat Jacob Rosell Svensson
Mannheimer Swartling Advokatbyrå AB
Box 4291
203 14 Malmö
SAKEN
Ogiltighet m.m. avseende skiljedomar meddelade den 28 juni 2017 och den
28 september 2017 i SCC:s mål nr V 2014/163
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE
Svea hovrätts dom 2019-02-22 i mål T 12033-17 och T 8538-17
| Hovrättens dom | se Bilaga |
DOMSLUT
Högsta domstolen ändrar hovrättens domslut i huvudsaken och förklarar som
ogiltiga den särskilda skiljedomen från den 28 juni 2017 och den slutliga
[Page 3]
skiljedomen från den 28 september 2017 i Stockholms Handelskammares
Skiljedomsinstituts mål nr V 2014/163.
Högsta domstolen ändrar hovrättens domslut även i fråga om rättegångs-
kostnad och befriar Republiken Polen från skyldigheten att ersätta
PL Holdings S.á.r.l. för rättegångskostnad i hovrätten samt förpliktar
PL Holdings att ersätta Polen för dess rättegångskostnad i hovrätten med
EUR 750 170,80, GBP 53 000, PLN 41 909,11 och SEK 379 881, varav
EUR 750 170,80 för ombudsarvode, samt ränta enligt 6 § räntelagen från den
22 februari 2019.
Högsta domstolen förpliktar PL Holdings att till Polen betala ersättning för
rättegångskostnad här med EUR 633 703,66 och PLN 701 019,69, varav
EUR 458 744,50 för ombudsarvode, samt ränta enligt 6 § räntelagen från
dagen för denna dom.
Högsta domstolen avslår PL Holdings överklagande och lämnar parternas
övriga yrkanden utan bifall.
YRKANDEN I HÖGSTA DOMSTOLEN M.M.
Republiken Polen har yrkat att Högsta domstolen ska
Polen har även yrkat att Högsta domstolen, med ändring av punkten 1 i
hovrättens domslut, ska avvisa PL Holdings S.á.r.l.:s påstående om att
skiljebundenhet uppkommit på grund av ett nytt skiljeavtal mellan parterna
[Page 4]
och att skiljenämnden varit behörig att pröva tvisten på någon annan grund än
artikel 9 i investeringsavtalet.
Polen har därutöver yrkat ersättning för rättegångskostnad i hovrätten och
befrielse från skyldigheten att ersätta PL Holdings rättegångskostnad där.
PL Holdings har yrkat att punkten 2 i hovrättens domslut ska ändras på så sätt
att punkt 64 B i den slutliga skiljedomen inte upphävs.
PL Holdings har också yrkat fullt bifall till sitt yrkande om ersättning för
rättegångskostnad i hovrätten.
Parterna har motsatt sig varandras ändringsyrkanden och har yrkat ersättning
för rättegångskostnader i Högsta domstolen.
Sedan EU-domstolen i oktober 2021 meddelat förhandsavgörande i målet (se
p. 26) har PL Holdings begärt att Högsta domstolen ska förelägga Polen att
inkomma med ett utdrag från den polska finansmyndighetens mötesprotokoll
från 2014 och ett brev från 2015 skickat mellan två tjänstemän på samma
myndighet.
PL Holdings har väckt frågan om Högsta domstolen bör hämta in ytterligare
ett förhandsavgörande från EU-domstolen.
Polen har motsatt sig PL Holdings yrkanden.
Polen har för egen del begärt att vissa uppgifter och handlingar som
PL Holdings åberopat ska avvisas, däribland en handling upprättad av
PL Holdings tidigare ombud Cezary Wiśniewski. Om den sistnämnda
handlingen ska anses utgöra ett sakkunnigutlåtande har Polen begärt att
Cezary Wiśniewski ska höras muntligen.
PL Holdings har motsatt sig Polens yrkanden.
[Page 5]
1. I maj 1987 ingick Konungariket Belgien respektive Storhertigdömet
Luxemburg, å ena sidan, och Folkrepubliken Polen, å andra sidan, ett avtal om
ömsesidigt främjande och skydd av investeringar (investeringsavtalet).
2. PL Holdings, som är ett bolag registrerat i Luxemburg, förvärvade
under 2010–2013 aktier i två polska banker som fusionerades 2013.
PL Holdings kom att äga cirka 99 procent av aktierna i banken.
3. Kort efter fusionen beslutade Komisja Nadzoru Finansowego (KNF),
som är en finansmyndighet i Polen, att upphäva PL Holdings rösträtt för
aktierna i banken och att dessa skulle tvångsförsäljas. PL Holdings sålde
därefter aktierna.
4. PL Holdings inledde därefter ett skiljeförfarande mot Polen vid
Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstitut och åberopade en skilje-
klausul i investeringsavtalet till stöd för skiljenämndens behörighet (se p. 9).
Skiljenämnden meddelade en särskild skiljedom den 28 juni 2017 och en
slutlig skiljedom den 28 september samma år.
5. Målet gäller ogiltighetstalan och klandertalan avseende de två skilje-
domarna. Skiljeförfarandet inleddes med stöd av en skiljeklausul i ett s.k. EU-
internt investeringsavtal mellan Polen och bl.a. Luxemburg (se p. 1).
6. En fråga i Högsta domstolen har varit vilken betydelse unionsrätten får
för prövningen i målet. Det har främst gällt huruvida de principer som EU-
domstolen har slagit fast i Achmea, C-284/16, EU:C:2018:158, inte bara
innebär att en sådan skiljeklausul är ogiltig utan också hindrar en investerare
[Page 6]
och en medlemsstat, från att genom sitt agerande i förfarandet ingå ett
skiljeavtal ad hoc, för en särskild tvist.
7. Sedan Högsta domstolen begärt förhandsavgörande kom EU-domstolen
i sin dom i målet PL Holdings, C-109/20, EU:C:2021:875, fram till att
artiklarna 267 och 344 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt
(FEUF) ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning som
tillåter en medlemsstat att med en investerare från en annan medlemsstat ingå
ett ad hoc-skiljeavtal som gör det möjligt att fortsätta ett skiljeförfarande som
inletts med stöd av en sådan ogiltig skiljeklausul som avses i Achmea.
8. Förhandsavgörandet i detta mål aktualiserar frågan om skiljedomarna
ska förklaras ogiltiga eller upphävas enligt lagen (1999:116) om skiljeför-
farande (skiljeförfarandelagen).
9. I artikel 9 i investeringsavtalet finns följande regler om tvistlösning.
1. a) Disputes between one of the Contracting Parties and an investor of
the other Contracting Party shall be subject to a written notification
accompanied by a detailed memorandum sent by said investor to the relevant
Contracting Party.b) Within the meaning of this Article, the term “disputes” refers the disputes
with regard to the expropriation, nationalisation, or any other measures
similarly affecting the investments, including the transfer of an investment to
public ownership, placing it under public supervision, as well as any other
deprivation or restriction of rights in rem by sovereign measures that might
lead to consequences similar to those of expropriation.c) Said disputes shall, as much as possible, be settled amicably between the
relevant parties.
[Page 7]
2. If the dispute could not be so settled within six months from the date of
the written notification specified in Paragraph 1, it shall be submitted, at the
choice of the investor, to arbitration before one of the bodies indicated
below:a) the Arbitration Institute of the Stockholm Chamber of Commerce;
[...]
5. The arbitration body shall make its award on the basis of:
- the national law of the Contracting Party that is a party to the dispute, in the
territory of which the investment is located, including the principles of
settling legal disputes;- the provisions of this Treaty;
- the terms of any special agreements concerning the entity that has made the
investment;- the generally accepted rules and principles of international law.
6. The arbitration awards shall be final and binding on the parties to the
dispute. Each Contracting Party shall take steps to execute the awards in
accordance with its national law.
10. Tvister under investeringsavtalet som ska prövas av skiljenämnd ska
alltså avgöras med tillämpning av lagen i det land där en av parterna har sitt
säte och där investeringarna gjordes. Skiljenämndens avgöranden ska vara
slutliga.
11. I skiljeförfarandet anförde PL Holdings att Polen genom KNF:s
agerande hade brutit mot investeringsavtalet och till följd därav orsakat
bolaget skada. PL Holdings yrkade skadestånd av Polen.
[Page 8]
12. Polen invände i sitt svaromål att PL Holdings inte var att betrakta som
en investerare i investeringsavtalets mening och att skiljenämnden därför inte
var behörig att avgöra tvisten. I en inlaga ett halvår senare invände Polen även
mot skiljeavtalets giltighet med hänvisning till att skiljeklausulen i
investeringsavtalet stred mot unionsrätten. PL Holdings begärde att denna
invändning skulle avvisas på grund av att den hade gjorts för sent.
13. Skiljenämnden tog i den särskilda skiljedomen i juni 2017 ställning till
Polens invändning och kom då fram till att nämnden var behörig att pröva
tvisten. I samma skiljedom slog skiljenämnden fast att Polen hade brutit mot
investeringsavtalet genom expropriation i form av begränsning av rösträtten
och beslutet om tvångsförsäljning av PL Holdings aktieinnehav i den polska
banken samt att bolaget därför hade rätt till skadestånd. Genom den slutliga
skiljedomen från september samma år förpliktades Polen att till PL Holdings
betala 653 639 384 zloty (då cirka 150 miljoner euro) jämte viss ränta och att
ersätta bolagets kostnader i förfarandet.
14. Polen väckte under 2017 talan i hovrätten mot PL Holdings avseende
såväl den särskilda som den slutliga skiljedomen. Polen yrkade att de båda
skiljedomarna skulle ogiltigförklaras eller upphävas.
15. Polen gjorde, såvitt nu är av intresse, gällande att den skiljeklausul som
legat till grund för skiljenämndens behörighet stred mot unionsrätten och
därmed var ogiltig. Skiljedomarna skulle därför antingen ogiltigförklaras till
följd av att de avsåg en sådan fråga som inte får avgöras av skiljemän (33 §
första stycket 1 skiljeförfarandelagen) eller på grund av att skiljedomarna hade
meddelats med stöd av en sådan bestämmelse som står i uppenbar strid med
grunderna för rättsordningen i Sverige (33 § första stycket 2).
[Page 9]
16. Polen menade vidare att det saknades ett giltigt skiljeavtal mellan PL
Holdings och Polen och att skiljedomarna i vart fall skulle upphävas enligt
34 § första stycket 1 skiljeförfarandelagen. Inte heller kunde det uppstå något
nytt giltigt skiljeavtal mellan parterna på annan grund, t.ex. genom hur Polen
agerat i processen efter det att PL Holdings påkallat skiljeförfarande.
17. PL Holdings bestred att det förelåg grund för att ogiltigförklara eller
upphäva skiljedomarna. PL Holdings gjorde gällande att slutsatserna i Achmea
hade en avsevärt mer begränsad räckvidd än vad Polen gjorde gällande. Enligt
PL Holdings hindrade inte Achmea en medlemsstat och en investerare från att
ingå ett nytt skiljeavtal sedan skiljeförfarandet inletts. Genom Polens agerande
i processen hade också ett sådant giltigt skiljeavtal ingåtts. Giltigheten av detta
avtal kunde inte angripas av Polen på grund av preklusionsregeln i 34 § andra
stycket skiljeförfarandelagen.
18. Hovrätten har ogillat Polens talan i de delar som nu är av intresse.
Hovrätten har konstaterat att de principer som EU-domstolen slagit fast i
Achmea i och för sig är tillämpliga på tvisten mellan PL Holdings och Polen
och att detta medför att artikel 9 i investeringsavtalet är ogiltig i förhållandet
mellan medlemsstaterna. Detta har enligt hovrätten fått till följd att även
anbudet från Polen till investerare om att tvister i anledning av investerings-
avtalet skulle avgöras enligt skiljeavtalet är ogiltigt. Enligt hovrätten har
emellertid ogiltigheten inte hindrat en medlemsstat och en investerare från att
ingå ett skiljeavtal i ett enskilt fall vilket också Polen och PL Holdings gjort
genom sitt agerande i skiljeförfarandet.
19. Hovrätten har mot bakgrund härav funnit att det saknats grund att
ogiltigförklara domarna med stöd av 33 § första stycket 1 eller 2 skiljeför-
farandelagen. Inte heller har det enligt hovrätten funnits grund att upphäva
[Page 10]
skiljedomarna med stöd av 34 § första stycket 1, eftersom invändningen om att
skiljeavtalet är ogiltigt hade framställts för sent (jfr 34 § andra stycket).
20. EU-domstolen har slagit fast att artiklarna 267 och 344 FEUF utgör
hinder mot en bestämmelse i ett EU-internt investeringsavtal som tillåter
investerare i den ena medlemsstaten att inleda ett förfarande mot den andra
medlemsstaten vid en skiljenämnd vid tvist om investeringar (se Achmea
p. 60).
21. Genom att ingå ett sådant skiljeavtal samtycker medlemsstaterna till att
undandra tvister som kan avse tillämpningen eller tolkningen av unionsrätten
från sina egna domstolars behörighet och därmed från det system för
rättsmedel som de ska ha enligt artikel 19.1 andra stycket i fördraget om
Europeiska unionen (FEU). Ett sådant avtal kan innebära att dessa tvister
avgörs på ett sätt som inte säkerställer unionsrättens fulla verkan. (Jfr Achmea
p. 55 och 56 och Komstroy, C-741/19, EU:C:2021:655 p. 45, 59 och 60.)
22. Sådana skiljeklausuler är ägnade att undergräva såväl principen om
ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaterna som bevarandet av unions-
rättens särdrag, som säkerställs genom förfarandet för förhandsavgöranden
enligt artikel 267 FEUF. Klausulen är således inte förenlig med principen om
lojalt samarbete i artikel 4.3 första stycket FEU och undergräver unionsrättens
autonomi, vilken bl.a. stadfästs i artikel 344 FEUF (jfr Achmea p. 58 och 59).
23. Den nationella domstolen har en skyldighet att kontrollera huruvida en
skiljeklausul i ett investeringsavtal ingånget mellan medlemsstater kan anses
stå i strid med nämnda grundläggande bestämmelser och principer.
[Page 11]
24. Högsta domstolen har i detta mål hänskjutit en tolkningsfråga för att få
klarlagt om artiklarna 267 och 344 FEUF ska tolkas så, att de utgör hinder för
en nationell lagstiftning som tillåter en medlemsstat att med en investerare
från en annan medlemsstat ingå ett ad hoc-skiljeavtal som gör det möjligt att
fortsätta ett skiljeförfarande som inletts med stöd av en skiljeklausul med
samma innehåll som en klausul, vilken återfinns i ett internationellt avtal
ingånget mellan dessa båda medlemsstater och vilken är ogiltig på grund av att
den strider mot nämnda fördragsartiklar.
25. Tolkningsfrågan utgår från förutsättningen att Polen konkludent har
accepterat PL Holdings anbud om skiljeförfarande i enlighet med svensk rätt
genom att inte i tid bestrida skiljenämndens behörighet och därmed ingått ett
separat ad hoc-skiljeavtal med bolaget med samma innehåll som skilje-
klausulen i artikel 9 i investeringsavtalet.
26. EU-domstolen har genom dom den 26 oktober 2021 i PL Holdings
besvarat den av Högsta domstolen ställda frågan enligt följande.
Artiklarna 267 och 344 FEUF ska tolkas så, att de utgör hinder för en
nationell lagstiftning som tillåter en medlemsstat att med en investerare från
en annan medlemsstat ingå ett ad hoc-skiljeavtal som gör det möjligt att
fortsätta ett skiljeförfarande som inletts med stöd av en skiljeklausul med
samma innehåll som detta avtal, vilken återfinns i ett internationellt avtal
ingånget mellan dessa båda medlemsstater och vilken är ogiltig på grund av
att den strider mot nämnda fördragsartiklar.
27. Enligt EU-domstolen har det saknats skäl att begränsa rättsverkningarna
av förhandsavgörandet i tiden. Skyddet för PL Holdings individuella
[Page 12]
rättigheter enligt unionsrätten är något som det polska domstolssystemet ska
säkerställa, i förekommande fall i samarbete med EU-domstolen. (Se PL
Holdings p. 57–69.)
28. Det nu aktuella skiljeförfarandet har varit av en karaktär som har fört
med sig att det kunnat bli aktuellt för skiljenämnden att tolka eller tillämpa
unionsrätten. Tvisten har avgjorts av en skiljenämnd som inte är att jämställa
med en domstol, varför nämnden inte har kunnat begära ett förhandsavgörande.
29. En slutsats av förhandsavgörandet är att ett skiljeavtal ingånget mellan
en medlemsstat och en investerare inte kan jämställas med ett sådant
kommersiellt skiljeförfarande där en mer begränsad domstolskontroll kan vara
tillräcklig. I stället krävs det, för att ett sådant skiljeavtal ska vara förenligt
med unionsrätten, att den nationella ordningen tillåter en så pass ingående
domstolskontroll av skiljedomarna att unionsrättens fulla verkan kan
garanteras (jfr Komstroy p. 58–60).
30. Den prövning som enligt svensk rätt kan göras inom ramen för en talan
mot skiljedomarna är inte tillräcklig. Det innebär att det aktuella skiljeför-
farandet är av ett sådant slag att det enligt EU-domstolens rättspraxis strider
mot grundläggande unionsrättsliga principer och därför inte kan godtas.
31. Det var alltså inte möjligt att fortsätta skiljeförfarandet med stöd av ett
konkludent ingånget skiljeavtal med samma innehåll som det som bedömts
vara ogiltigt i Achmea. Skiljenämnden var således inte behörig att avgöra
investeringstvisten mellan PL Holdings och Polen.
32. Därmed saknar det betydelse om Polen ska eller inte ska anses ha
godtagit att tvisten löstes genom ett skiljeförande med stöd av ett ad hoc-
skiljeavtal som hade samma innehåll som artikel 9.
[Page 13]
33. Efter EU-domstolens förhandsavgörande har PL Holdings gjort
gällande att unionsrätten, såsom den uttolkats av EU-domstolen, strider mot
centrala unionsrättsliga principer och att ett upphävande eller en
ogiltigförklaring av skiljedomarna skulle strida mot bl.a. artikel 19.2 FEU och
artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna
samt artiklarna 6 och 13 i Europakonventionen och artikel 1 i konventionens
första tilläggsprotokoll. PL Holdings har pekat på bl.a. att den senaste tidens
utveckling i Polen och KNF:s agerande under expropriationsprocessen innebär
att ett bifall till Polens talan i detta mål skulle beröva PL Holdings dess rätt till
domstolsprövning och effektivt rättsmedel liksom det skulle kränka bolagets
egendomsrätt. PL Holdings har också vidhållit att ett bifall till talan skulle
vara oproportionerligt.
34. Till stöd för detta har PL Holdings åberopat visst material och bl.a. ett
rättsligt utlåtande. Polen har i denna del framställt ett avvisningsyrkande (se
under yrkanden). Bolaget har förklarat att man inte åberopar några nya
omständigheter i Högsta domstolen. När det gäller det nya materialet så får
bolaget anses ha haft giltig ursäkt att inte lägga fram det tidigare. Inte heller
vad Polen i övrigt anfört utgör grund för avvisning. Polens avvisningsyrkande
ska därför avslås.
35. Principen om unionsrättens företräde framför nationell rätt innebär att
svenska domstolar och myndigheter är förhindrade att tolka en bestämmelse
som har beslutats på unionsnivå på ett sätt som ändrar dess innehåll eller
effekt. Detta innebär att den nationella domstolen inte kan avvika från EU-
[Page 14]
domstolens tolkning även om den skulle göra en annan bedömning av
rättsläget, i vart fall så länge tolkningen ligger inom det område där
beslutanderätten har överlåtits (jfr 10 kap. 6 § regeringsformen).
36. Medlemsstaterna har emellertid även en folkrättslig förpliktelse och ett
eget ansvar för att enskildas rättigheter enligt Europakonventionen vid en
konflikt med en EU-rättslig reglering inte kränks i det enskilda fallet.
37. Av Europadomstolens rättspraxis framgår att de nationella domstolarna
har att utgå från en presumtion med innebörd att de unionsbestämmelser som
har tolkats i ett förhandsavgörande är förenliga med Europakonventionen. Om
en allvarlig och underbyggd invändning om att skyddet för en konventions-
rättighet varit uppenbart bristfällig, och om denna situation inte kan avhjälpas
genom unionsrätten, kan en medlemsstat emellertid inte avstå från att pröva
denna anmärkning enbart av det skälet att unionsrätt tillämpas (se t.ex.
Bosphorus Hava Yolları Turizm ve Ticaret Anonim Şirketi v. Ireland [GC],
no. 45036/98, § 165, ECHR 2005-VI och Avotiņš v. Latvia [GC], no. 17502/07,
§ 116, 23 May 2016).
38. Det innebär att en svensk domstol kan frångå vad som följer av EU-
domstolens tolkning av en unionsbestämmelse bara om tillämpningen i det
särskilda fallet skulle utgöra en allvarlig och otvetydig kränkning av en
enskilds rättigheter enligt Europakonventionen (jfr "BillerudKorsnäs” NJA
2014 s. 79).
39. Ett upphävande eller en ogiltigförklaring av skiljedomarna innebär i sig
inte att parterna berövas rätten till prövning i domstol eller rätten till en rättvis
rättegång.
[Page 15]
40. Det har på unionsrättslig nivå vidtagits åtgärder för att stärka investerares
rätt till domstolsprövning. Det har också betonats att det ligger på medlems-
staterna att säkra och stärka investerarnas tillgång till nationella rättsmedel.
41. I den mån det polska rättssystemet lider av sådana brister i rätts-
säkerhetshänseende som PL Holdings har påstått, är behövliga åtgärder enligt
EU-domstolen en uppgift för det polska domstolsväsendet, i förekommande
fall i samarbete med EU-domstolen (jfr PL Holdings p. 68).
42. Vad PL Holdings har anfört i denna del utgör – oavsett det av
PL Holdings påstådda innehållet i de handlingar som omfattas av dess
editionsbegäran – inte skäl att frångå EU-domstolens tolkning av unionsrätten.
43. Utifrån de redovisade slutsatserna kan det inte antas att de handlingar
som omfattas av PL Holdings editionsbegäran skulle få någon betydelse som
bevisning. Begäran om editionsföreläggande ska därför avslås.
44. Genom det inhämtade förhandsavgörandet har de frågor besvarats som
föranlett tvivel om unionsrättens tolkning. Någon ytterligare fråga som gör det
nödvändigt att hämta in ett nytt förhandsavgörande har inte framkommit.
Även begäran om inhämtande av ytterligare förhandsavgörande ska därmed
avslås.
45. EU-domstolen har i förhandsavgörandet PL Holdings alltså ansett att
artiklarna 267 och 344 FEUF utgör hinder för en nationell lagstiftning som
tillåter en medlemsstat att med en investerare från en annan medlemsstat ingå
ett ad hoc-skiljeavtal som gör det möjligt att fortsätta ett skiljeförfarande som
[Page 16]
inletts med stöd av en sådan ogiltig skiljeklausul som avses i Achmea och som
återfinns i ett EU-internt investeringsavtal.
46. Huruvida sådana skiljedomar ska prövas mot reglerna i 33 eller 34 §
skiljeförfarandelagen är en fråga för svensk domstol.
47. När en skiljedom har meddelats är den i materiellt hänseende slutlig
och bindande och den kan inte överklagas i vanlig mening. Om det före-
kommit något formellt fel vid handläggningen eller om det annars finns
anledning att ifrågasätta om förfarandet skett på ett korrekt sätt har parterna
möjlighet att angripa domen genom att väcka talan vid domstol. En part kan då
åberopa antingen ogiltighetsgrunderna i 33 §, som syftar till att skydda ett
allmänt intresse eller en tredje mans intresse, eller klandergrunderna i 34 §,
som syftar till att ta till vara skiljeparternas skyddsintressen.
48. En skiljedom är ogiltig enligt 33 § första stycket skiljeförfarandelagen
bl.a. om den innefattar prövning av en fråga som enligt svensk lag inte får
avgöras av skiljemän (bristande skiljemässighet), eller skiljedomen eller det
sätt på vilket skiljedomen tillkommit är uppenbart oförenligt med grunderna
för rättsordningen i Sverige (ordre public). Ogiltigheten får göras gällande
utan någon tidsbegränsning och domstolen ska beakta ogiltigheten oavsett om
någon part har påtalat den.
49. I 34 § första stycket räknas i sju punkter upp sådana grunder som kan
åberopas av en part i en klandertalan, varav den första punkten avser
skiljeavtalets ogiltighet. Klandertalan måste enligt tredje stycket väckas inom
två månader. En part saknar enligt andra stycket vidare rätt att göra gällande
klandergrunderna om parten deltagit i förfarandet utan att göra invändning mot
handläggningen; en sådan invändning prekluderas.
[Page 17]
50. När det gäller EU-interna investeringstvister har det numera genom
EU-domstolens rättspraxis klarlagts att synsättet är att en medlemsstat, genom
att ingå ett sådant skiljeavtal som är föremål för prövning i detta mål,
undandrar tvister som kan avse tillämpningen eller tolkningen av unionsrätten
från sina egna domstolars behörighet. Därmed lämnas ingen möjlighet till
överklagande som länderna enligt artikel 19.1 andra stycket FEU ska
tillhandahålla. Ett skiljeförfarande kan då innebära att dessa tvister avgörs på
ett sätt som inte säkerställer unionsrättens fulla verkan (se Achmea p. 56,
Komstroy p. 59 och 60 samt PL Holdings p. 45).
51. Det måste, som nämnts, kunna göras en materiell prövning av skilje-
domar som meddelats enligt en skiljeklausul i ett EU-internt investeringsavtal
(jfr p. 29 och 30). Den prövningen behöver vara mer långtgående än den
begränsade domstolskontroll som godtas vid kommersiella skiljeförfaranden
rörande exempelvis konkurrensrättsliga frågors civilrättsliga verkan och
oskäliga konsumentavtal (jfr t.ex. Eco Swiss, C-126/97, EU:C:1999:269 p. 35,
36 och 40 samt Mostaza Claro, C-168/05, EU:C:2006:675 p. 34–39, se även
"Systembolaget” NJA 2015 s. 438 och "Den norska skiljedomen” NJA 2018
s. 323). Detta har förklarats med att kommersiella förfaranden har sitt
ursprung i den gemensamma partsviljan, medan förfarandet i en investerings-
tvist följer av ett avtal genom vilket medlemsstaterna har samtyckt till att
tvister avgörs av en skiljenämnd utanför EU:s domstolssystem, vilket riskerar
att unionsrätten inte beaktas i tillräcklig omfattning (jfr Achmea p. 54 och 55
samt Komstroy p. 58 och 59).
52. Med ordre public förstås en allmän princip med innebörd att en
utländsk rättsregel ska vägras tillämpning och ett utländskt avgörande vägras
[Page 18]
erkännande och verkställighet om följderna av dess tillämpning, erkännande
eller verkställighet uppenbart skulle strida mot grunderna för den svenska
rättsordningen. I skiljeförfarandelagen har detta kommit till uttryck genom
bestämmelser om processuell ordre public som anger att en skiljedom är
ogiltig, och att skiljedomen inte ska erkännas eller verkställas, om det sätt på
vilket den tillkommit är uppenbart oförenligt med grunderna för rättsord-
ningen i Sverige (se 33 § första stycket 2 och 55 § 2).
53. I svensk rätt ges av hävd ordre public-regler i allmänhet en snäv
tillämpning. Ordalydelsen av reglerna i skiljeförfarandelagen ger vid handen
att de endast omfattar höggradigt stötande fall. Ogiltigheten drabbar därför
enbart skiljedomar där elementära processuella rättsprinciper har blivit
åsidosatta. (Se prop. 1998/99:35 s. 140 och 232.)
54. Principen om ordre public avser att utgöra ett skydd mot de, enligt
svensk uppfattning, negativa följderna av att utländska regler och avgöranden
får genomslag här. Men den avser också att värna viktigare grundsatser i den
svenska rättsordningen. Det kan i detta sammanhang framhållas att unions-
rätten är en del av den svenska rättsordningen.
55. De förhandsavgöranden som lämnats av EU-domstolen beträffande
EU-interna investeringstvister rör framför allt frågan huruvida medlems-
staterna har möjlighet att undandra tvister rörande myndigheters tillämpning
av unionsrätten från unionens domstolssystem. Detta får anses röra grund-
läggande rättsprinciper av procedurmässig art.
56. Det anförda leder till att den ogiltighet som föreligger beträffande
skiljedomar, som direkt eller indirekt har sin grund i skiljeklausuler av en typ
motsvararande den i artikel 9 i det här aktuella investeringsavtalet, bör prövas
mot reglerna om processuell ordre public i 33 § första stycket 2 skiljeför-
farandelagen.
[Page 19]
57. Det är inte tillräckligt att, som PL Holdings argumenterat för, pröva
skiljedomar som avser EU-interna investeringstvister mot 34 § skiljeförfarande-
lagen och dess preklusionsregel.
58. Ett skiljeförfarande som har sin grund i artikel 9 i investeringsavtalet
kan leda till att en skiljenämnd avgör tvister som kan avse tillämpning eller
tolkning av unionsrätten. En sådan skiljeklausul är därmed ägnad att under-
gräva såväl principen om ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaterna som
bevarandet av unionsrättens särdrag, som säkerställs genom förfarandet för
förhandsavgöranden enligt artikel 267 FEUF. Klausulen är således inte
förenlig med principen om lojalt samarbete i artikel 4.3 första stycket FEU och
undergräver unionsrättens autonomi, vilken bl.a. stadfästs i artikel 344 FEUF.
(Se Achmea p. 58 och 59 samt PL Holdings p. 46 och 54.)
59. En skiljedom som har meddelats med stöd av en sådan klausul som nu
är i fråga får anses ha tillkommit på ett rättsstridigt sätt, eftersom den är
oförenlig med de grundläggande bestämmelser och principer som reglerar
rättsordningen i unionen och därmed också i Sverige.
60. Av det sagda följer att ett upprätthållande av de här aktuella skilje-
domarna skulle vara uppenbart oförenligt med grunderna för rättsordningen i
Sverige. Den särskilda skiljedomen och den slutliga skiljedomen ska till följd
av detta enligt 33 § första stycket 2 förklaras vara ogiltiga.
61. Polens förstahandsyrkande ska med hänsyn till det anförda bifallas och
PL Holdings överklagande ska avslås.
[Page 20]
62. Det saknas skäl att fördela rättegångskostnader på annat sätt än enligt
huvudregeln i 18 kap. 1 § rättegångsbalken. Vid den utgång som målet fått har
Polen rätt till ersättning för sina rättegångskostnader.
63. Det belopp som Polen yrkat i hovrätten får anses vara skäligt.
64. När det gäller rättegångskostnaden i Högsta domstolen beaktas att
målet har rört komplicerade frågor och avsett betydande värden. Med hänsyn
härtill ska också vad Polen yrkat i fråga om ombudskostnad och utlägg för
rättsutlåtande samt rättslig rådgivning bifallas. Att Polen därutöver skulle
tillerkännas ersättning för det arbete som sex statsanställda tjänstemän lagt ned
på tvisten är emellertid inte skäligt. Yrkandet i den delen ska därför ogillas. I
övrigt ska Polens yrkande för rättegångskostnad i Högsta domstolen bifallas.
I avgörandet har deltagit justitieråden Gudmund Toijer, Svante O. Johansson
(referent), Dag Mattsson, Malin Bonthron och Cecilia Renfors
Föredragande har varit justitiesekreteraren Cecilia Andgren