[Page 1]
|
SVEA HOVRÄTT |
DOM |
Mål nr |
Konungariket Spanien
Abogacía General del Estado
Calle Ayala 5
28001 Madrid
Spanien
Ombud: Advokaterna Pontus Ewerlöf och Johan Wahlund samt biträdande juristerna
Andreas Grundstedt och Johanna Klingstedt
Hannes Snellman Advokatbyrå AB
Box 7801
103 96 Stockholm
TRIODOS SICAV II, B115771
11-13 Boulevard de la Foire
1528 Luxembourg
Luxemburg
Ombud: Advokaterna Jakob Ragnwaldh, Robin Rylander och David Sandberg samt
biträdande juristerna Mattias Arnesson och Anna Liliebäck
Mannheimer Swartling Advokatbyrå Aktiebolag
Box 1711
111 87 Stockholm
Ogiltighet och klander av skiljedom
Hovrättens domslut, se nästa sida.
Dok.Id 2035952
| Postadress | Besöksadress | Telefon | Telefax | Expeditionstid |
|---|---|---|---|---|
| Box 2290 103 17 Stockholm |
Birger Jarls Torg 16 | 08-561 670 00 08-561 675 00 E-post: [email protected] www.svea.se |
måndag - fredag 08:00-16:30 |
[Page 2]
[Page 3]
Konungariket Spanien (Spanien) är medlemsstat i Europeiska unionen (EU).
TRIODOS SICAV II (Triodos) är en riskkapitalfond registrerad i Luxemburg och
inkorporerad under luxemburgsk lag. Även Luxemburg är en medlemsstat i EU.
Spanien, Luxemburg och EU är fördragsslutande parter till energistadgefördraget (jfr
EGT L 69, 9.3.1998).
Under åren 2008 till 2010 gjorde Triodos, genom en underfond, fyra investeringar på
den spanska energimarknaden. Dessa investeringar skedde dels genom att Triodos
förvärvade aktier i bolag med befintliga solcellsanläggningar, dels genom investering i
nybyggnation av solcellsanläggningar.
Den 21 december 2017 påkallade Triodos skiljeförfarande mot Spanien vid
Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstitut (SCC), enligt artikel 26 i energi-
stadgefördraget, och de s.k. SCC-reglerna. Som grund för talan åberopade Triodos att
Spanien hade brutit mot sina förpliktelser enligt energistadgefördraget. Sätet för skilje-
förfarandet var Stockholm.
Den 24 oktober 2022 meddelades skiljedomen, enligt vilken Spanien brutit mot sina
förpliktelser enligt bestämmelsen i artikel 10.1 energistadgefördraget. Genom skilje-
domen förpliktades Spanien att betala skadestånd och ersättning för Triodos kostnader.
Kostnaderna för skiljeförfarandet delades mellan parterna på visst sätt.
Hovrätten har den 23 december 2022, efter yrkande av Spanien, beslutat att fortsatt
verkställighet av den mellan parterna meddelade skiljedomen tills vidare inte får ske.
Spanien har i första hand yrkat att hovrätten ska förklara skiljedomen ogiltig i dess
helhet. I andra hand har Spanien yrkat att hovrätten ska upphäva den i dess helhet.
Triodos har motsatt sig Spaniens yrkanden.
[Page 4]
Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.
Målet har med parternas samtycke avgjorts utan huvudförhandling.
I första hand ska skiljedomen förklaras ogiltig i enlighet med 33 § första stycket 2
lagen (1999:116) om skiljeförfarande (skiljeförfarandelagen) eftersom skiljedomen
eller det sätt på vilket skiljedomen tillkommit är uppenbart oförenligt med grunderna
för rättsordningen i Sverige (ordre public).
Genom avgörandena i EU-domstolens domar av den 6 mars 2018, Achmea, C-284/16,
EU:C:2018:158, den 2 september 2021, Komstroy, C-741/19, EU:C:2021:655, och den
26 oktober 2021, PL Holdings, C-109/20, EU:C:2021:875, har domstolen slagit fast att
investeringsskyddstvister mellan en medlemsstat och en investerare från en annan
medlemsstat inte får avgöras genom skiljeförfarande.
Enligt EU-domstolen anses EU-interna investeringsskyddstvister undergräva såväl
principen om ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaterna som bevarandet av
unionsrättens särdrag, som säkerställs genom förfarandet för förhandsavgöranden
enligt artikel 267 Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (FEUF). Skilje-
klausuler som föreskriver sådana skiljeförfaranden innebär att medlemsstater undan-
drar tvister som kan avse tillämpningen eller tolkningen av unionsrätten från sina egna
domstolars behörighet. Därmed lämnas ingen möjlighet till överklagande som med-
lemsstaterna enligt artikel 19.1 Fördraget om Europeiska unionen (FEU) ska till-
handahålla. Sådana skiljeklausuler är således inte förenliga med principen om lojalt
[Page 5]
samarbete i artikel 4.3 första stycket FEU och undergräver unionsrättens autonomi,
vilken bl.a. stadfästs i artikel 344 FEUF.
Skiljedomen innefattar tillämpning och tolkning av unionsrätt, vilket faller under EU-
domstolens exklusiva kompetens. Triodos är ett bolag baserat i Luxemburg. Eftersom
Luxemburg är en medlemsstat i EU kan Triodos i egenskap av investerare inte förlita
sig på artikel 26 energistadgefördraget för att etablera ett bindande skiljeavtal gentemot
en annan medlemsstat, i detta fall Spanien, för att avgöra en tvist som avser de grund-
läggande friheterna inom EU och även statligt stöd.
Alternativt ska skiljedomen i andra hand förklaras ogiltig i enlighet med 33 § första
stycket 1 skiljeförfarandelagen eftersom tvisten mellan parterna, av ovan angivna skäl,
inte är skiljedomsmässig.
För det fall hovrätten anser att skiljedomen inte ska ogiltigförklaras ska skiljedomen i
stället upphävas med stöd av 34 § första stycket 1 skiljeförfarandelagen.
I enlighet med EU-domstolens avgöranden i Achmea, Komstroy och PL Holdings ska
artikel 26 energistadgefördraget tolkas så att den inte är tillämplig på tvister mellan en
medlemsstat och en investerare från en annan medlemsstat angående en investering
som sistnämnda investerare gjort i den förstnämnda medlemsstaten. Följaktligen har
det inte förelegat något anbud om skiljeförfarande som Triodos kunnat acceptera i
enlighet med artikel 26 och därmed göra Spanien skiljebundet.
Det har vidare inte slutits ett giltigt skiljeavtal mellan parterna. Som fastställts av EU-
domstolen utgör bestämmelser i internationella avtal som ingåtts av EU en integrerad
del av unionsrätten. Eftersom EU är fördragsslutande part till energistadgefördraget,
utgör fördraget således del av unionsrätten. Med "område” i artikel 26 energistadge-
fördraget avses hela EU, som alltså är en Regional Economic Intergration Organisation
(REIO). Som framgår av artikel 1.10 energistadgefördraget verkar Spanien och
Luxemburg inom samma område, eller REIO. Därmed är en investering i Spanien av
[Page 6]
en investerare från Luxemburg inte en investering i ett "område” som tillhör en annan
"fördragsslutande part”, utan inom området av samma ”fördragsslutande part".
Medlemsstaterna måste således anses ha överfört denna behörighet till EU. Det har
alltså aldrig funnits ett stående anbud om skiljeförfarande från Spaniens sida som
kunnat accepteras av Triodos.
Det bestrids att skiljedomen eller det sätt på vilken den tillkommit är uppenbart
oförenligt med grunderna för rättsordningen i Sverige. Skiljenämndens tolkning av
artikel 26 energistadgefördraget är inte oförenlig med ordre public.
Tolkad enligt folkrätten är artikel 26 energistadgefördraget tillämplig på EU-interna
förhållanden. Energistadgefördraget är en internationell traktat som ska tolkas och
tillämpas i enlighet med Wienkonventionens bestämmelser. Att artikel 26 är tillämplig
på tvisten och att det har funnits ett anbud om skiljeförfarande från Spanien till Triodos
följer direkt av bestämmelsens ordalydelse. Energistadgefördragets förarbeten utvisar
vidare tydligt att de fördragsslutande parterna var medvetna om att traktaten skulle bli
tillämplig i EU-interna förhållanden, och att de fördragsslutande parterna enades om
att inte införa någon bestämmelse i traktaten som undantar sådana EU-interna för-
hållanden från fördragets tillämpningsområde.
Att EU:s institutioner är bundna av internationella avtal som EU ingår följer inte bara
av folkrätten, utan även av artikel 216.2 FEUF. Likaså följer det av artikel 3.5 FEU att
EU ska bidra till efterlevnad av internationell rätt. EU-domstolen har i sin praxis
bekräftat att EU är skyldigt att utöva sin befogenhet med beaktande av internationell
rätt i dess helhet, innefattande bland annat bestämmelserna i de internationella avtal
som EU är bundet av, och att bestämmelser i fördrag till vilka EU är part ska tolkas i
enlighet med Wienkonventionen.
[Page 7]
I Komstroy uttalade sig EU-domstolen inte om tolkningen av artikel 26 energistadge-
fördraget enligt folkrätten och Wienkonventionen. I stället uttalade sig domstolen
endast om hur bestämmelsen ska tolkas i sin egenskap av EU-rättsakt. En EU-konform
tolkning saknar helt relevans på det folkrättsliga planet. Tolkningen av artikel 26 i
Komstroy är således inte bindande för hovrätten när den tolkar bestämmelsen i
egenskap av traktatsbestämmelse.
Bedömningen av om sättet på vilket skiljedomen tillkom strider mot ordre public
måste göras i ljuset av att energistadgefördraget är en traktat som ska tolkas enligt
folkrätten, och i ljuset av de EU-rättsliga principer som redogjorts för ovan. En tolk-
ning av artikel 26 energistadgefördraget i enlighet med folkrätten kan därför inte strida
mot EU-rättslig ordre public. EU-rätten kräver inte heller att nationella domstolar
tolkar nationell rätt – och således inte heller internationell rätt – contra legem, för att
komma fram till ett EU-konformt resultat.
Att EU-rättens autonomi skulle undergrävas av att EU-rätt tolkas och tillämpas enbart i
egenskap av en traktat till vilken EU är part motsägs av tidigare praxis från EU-dom-
stolen. När en skiljenämnd tillämpar energistadgefördraget som tillämplig rätt i ett
skiljeförfarande under traktaten, tillämpas inte fördraget i egenskap av EU-rättsakt,
utan i egenskap av folkrättslig traktat. En skiljenämnd som konstituerats under energi-
stadgefördraget tolkar eller tillämpar inte heller några andra EU-rättsliga bestämmelser
när den avgör tvisten. EU-rätt kan således inte komma att tolkas eller tillämpas i
skiljeförfaranden under energistadgefördraget.
Det bestrids vidare att skiljedomen skulle innefatta en prövning av en fråga som inte är
skiljedomsmässig.
Tvisten mellan Spanien och Triodos avsåg frågan om Spanien brutit mot sina förplik-
telser enligt energistadgefördraget och därmed var skyldigt att utge ersättning till
Triodos. De i skiljedomen prövade frågorna är förlikningsbara och således skilje-
domsmässiga enligt svensk rätt.
[Page 8]
Vad EU-domstolen genom sina avgöranden i Achmea och Komstroy har ansett strida
mot EU-rätten är inte att någon viss fråga avgörs genom skiljeförfarande, utan att två
EU-medlemsstater samtycker till att undandra tvister som kan röra tolkningen eller
tillämpningen av EU-rätt från de nationella domstolarna, och därmed från möjligheten
att begära förhandsavgörande. En skiljeklausul i ett EU-internt investeringsavtal skulle
vara förenlig med EU-rätten, om den gav parterna till tvisten möjlighet till materiell
överprövning i nationell domstol. Det finns således i och för sig inget hinder mot att
tvister under EU-interna investeringsavtal avgörs genom skiljeförfarande.
Triodos bestrider Spaniens påstående att artikel 26 energistadgefördraget inte
innehåller ett anbud om skiljeförfarande mellan parterna och att något giltigt skiljeavtal
mellan dem inte finns.
Hovrätten kan inte lägga EU-domstolens tolkning i Komstroy av artikel 26 energi-
stadgefördraget till grund för bedömningen av om skiljedomen omfattas av ett giltigt
skiljeavtal. Behörigheten för en skiljenämnd i en tvist under energistadgefördraget
grundas direkt på artikeln i dess egenskap av överenskommelse mellan suveräna stater.
Hovrätten måste således tolka den i dess egenskap av traktatsbestämmelse. Som för-
klarats ovan innebär detta att tolkningen ska ske enligt Wienkonventionen och resul-
terar i att artikel 26 är tillämplig även i EU-interna förhållanden.
Vilket "område” som avses i artikel 26 bestäms av mot vilken fördragsslutande part
som en tvist är riktad. Om en investerare, så som i detta fall, riktar ett krav mot
Spanien är det relevanta området Spaniens territorium. Endast om ett krav skulle riktas
mot EU skulle det relevanta området vara hela EU.
Parterna har åberopat skriftlig bevisning.
[Page 9]
Spanien har yrkat att skiljedomen i första hand ska ogiltigförklaras enligt 33 §
skiljeförfarandelagen och i andra hand upphävas enligt 34 § samma lag. Spanien har
åberopat två alternativa grunder till stöd för sin ogiltighetstalan och två alternativa
grunder till stöd för sin klandertalan.
Triodos har ansett att hovrätten bör pröva hela målet, dvs. samtliga yrkanden och
grunder, även för det fall Spanien skulle få framgång beträffande något av sina
yrkanden.
Hovrätten konstaterar att ogiltighetsreglerna och klanderreglerna, i 33 § respektive
34 § skiljeförfarandelagen, tillgodoser olika skyddsintressen. Medan klanderreglerna
tar sikte på skiljeparternas skyddsintressen syftar ogiltighetsreglerna till att skydda ett
allmänt eller tredje mans intresse. Ogiltigheten får göras gällande utan någon tids-
begränsning och domstolen ska beakta ogiltighetsreglerna även utan yrkande av en part
(se prop. 1998/99:35, s. 140 och 234).
Hovrätten prövar först om EU-domstolens avgöranden i Achmea, Komstroy och PL
Holdings medför att skiljedomen är ogiltig på grund av att det sätt på vilket den till-
kommit är uppenbart oförenligt med grunderna för rättsordningen i Sverige (se 33 §
första stycket 2 skiljeförfarandelagen, jfr NJA 2022 s. 965). Först om skiljedomen inte
skulle anses ogiltig på den grunden finns det skäl för hovrätten att pröva övriga
ogiltighets- eller klandergrunder.
EU-domstolen har i de tre förhandsavgörandena Achmea, Komstroy och PL Holdings
uttalat sig om skiljeklausuler i internationella investeringsskyddsavtal, som ingåtts av
två eller flera medlemsstater i EU, och avtalens förenlighet med unionsrätten.
[Page 10]
I Achmea gällde frågan en skiljeklausul i ett investeringsskyddsavtal mellan två
medlemsstater. Med hänvisning till att förfarandet med förhandsavgörande utgör
kärnan i det unionsrättsliga domstolssystemet konstaterade EU-domstolen, att skilje-
nämnden kunde komma att tolka och tillämpa unionsrätten men att skiljenämnden inte
utgjorde en domstol i den mening som avses i artikel 267 FEUF som kunde begära
förhandsavgörande, samt att den behöriga nationella domstolen endast fick göra den
begränsade prövning som följer av nationell rätt (se Achmea, punkterna 37–53).
EU-domstolen uttalade vidare att de aktuella medlemsstaterna genom att ingå ett
bilateralt avtal upprättat en mekanism för att lösa tvister mellan en investerare och en
medlemsstat som kan innebära att dessa tvister avgörs på ett sätt som inte säkerställer
unionsrättens fulla verkan. Enligt EU-domstolen var den aktuella skiljeklausulen i
avtalet inte förenlig med principen om lojalt samarbete och undergrävde därmed
unionsrättens autonomi (se Achmea, punkterna 56–59).
I Komstroy uttalade sig EU-domstolen, bl.a. med hänvisning till sina uttalanden i
Achmea, om skiljeklausulen i artikel 26.2. c) energistadgefördraget. EU-domstolen
erinrade om att ett internationellt avtal, enligt domstolens fasta praxis, inte får inkräkta
på den befogenhetsordning som slagits fast i fördragen och därmed på autonomin hos
unionens rättsordning. Domstolen konstaterade också att eftersom energistadgeför-
draget är en unionsrättsakt har en sådan skiljedomstol som avses i artikel 26.6 att tolka
och till och med tillämpa unionsrätten. (Se Komstroy, p. 42, 49 och 50.)
Därefter prövade EU-domstolen, med hänvisning till sina uttalanden i Achmea, dels
om den aktuella skiljedomstolen utgjorde en del av domstolssystemet i Frankrike, dels
om en skiljedom från en sådan skiljedomstol var underkastad en kontroll av en dom-
stol som kan säkerställa att unionsrätten iakttas fullt ut och eventuellt begära förhands-
avgörande från EU-domstolen (se Komstroy, p. 51–60 med däri gjorda hänvisningar
till Achmea). Dessa frågor besvarades nekande.
[Page 11]
Mot denna bakgrund uttalade EU-domstolen att artikel 26.2. c) energistadgefördraget
ska tolkas så att den inte är tillämplig på tvister mellan en medlemsstat och en inves-
terare från en annan medlemsstat angående en investering som sistnämnda investerare
gjort i den förstnämnda medlemsstaten (Komstroy, p. 66).
I det efterföljande avgörandet PL Holdings har EU-domstolen förtydligat att frågan
huruvida ett skiljeorgans behörighet är giltig i de nu aktuella fallen inte kan vara
beroende av hur parterna i tvisten agerar (jfr PL Holdings, p. 51–56). Av PL Holdings
följer också att skiljeklausuler som har sin grund i internationella investeringsskydds-
avtal mellan medlemsstater strider mot några av de mest grundläggande unionsrättsliga
principerna i EU-fördragen, såsom principerna om ömsesidigt förtroende mellan med-
lemsstaterna, lojalt samarbete och unionsrättens autonomi (se t.ex. PL Holdings, p. 46
med däri gjord hänvisning till Achmea).
Högsta domstolen har i NJA 2022 s. 965 uttalat att de nämnda förhandsavgörandena
som lämnats av EU-domstolen framför allt rör frågan huruvida medlemsstaterna har
möjlighet att undandra tvister rörande myndigheters tillämpning av unionsrätten från
unionens domstolssystem. Det är alltså fråga om grundläggande rättsprinciper av
procedurmässig art. En sådan skiljedom mellan en medlemsstat och en investerare från
en annan medlemsstat, som har meddelats med stöd av en skiljeklausul i ett inter-
nationellt investeringsavtal, får anses ha tillkommit på ett rättsstridigt sätt, eftersom
den är oförenlig med de grundläggande bestämmelser och principer som reglerar
rättsordningen i unionen och därmed också i Sverige. (Se punkterna 55, 59 och 60 i
Högsta domstolens avgörande.)
Den nu aktuella skiljedomen har meddelats i en investeringstvist mellan en medlems-
stat och en investerare från en annan medlemsstat med stöd av artikel 26 i energi-
stadgefördraget. Ett upprätthållande av skiljedomen skulle därmed vara uppenbart
oförenligt med grunderna för rättsordningen i Sverige. Skiljedomen ska således
förklaras ogiltig. Därmed finns inte skäl att pröva övriga ogiltighets- och klander-
grunder.
Genom domslutet har hovrättens tidigare beslut om inhibition fallit.
[Page 12]
Spanien har fått fullt bifall till sin talan. Enligt 18 kap. 1 § rättegångsbalken ska part
som tappar målet som huvudregel ersätta motparten dennes rättegångskostnad. Det
finns inte skäl att frångå huvudregeln i detta fall. Triodos ska alltså som tappande part
förpliktas att ersätta Spanien för dess rättegångskostnad.
Enligt 18 kap. 8 § rättegångsbalken ska ersättning för rättegångskostnad fullt motsvara
kostnaden för rättegångens förberedande och talans utförande jämte arvode till ombud
eller biträde, såvitt kostnaden skäligen varit påkallad för tillvaratagande av partens rätt.
Spanien har yrkat ersättning med 209 500 EUR, avseende ombudsarvode, och
2 800 kr, avseende utlägg.
Triodos har invänt mot skäligheten i det yrkade arvodet. Bolaget har vitsordat ett
belopp om 49 437,50 EUR som skäligt i och för sig. Det vitsordade beloppet motsvarar
Triodos yrkade ersättning för ombudsarvode.
Inledningsvis konstaterar hovrätten att det förhållandet att Spanien och dess ombud
avtalat om ett fast pris för arvodet saknar betydelse för bedömningen av vad som ska
anses vara en skälig ersättning. Målet har avgjorts utan huvudförhandling och skrift-
växlingen i hovrätten har varit begränsad. Den för hovrättens prövning centrala tviste-
frågan är i huvudsak en rättsfråga varför den av Spanien relativt omfattande åberopade
utredningen inte kan anses i alla delar motiverad. Det kan även noteras att den praxis-
utveckling som i och för sig skett på området skett innan Spanien väckte talan i detta
mål, samt att Spanien tidigare varit part i mål med motsvarande tvistefråga och då
företrätts av i huvudsak samma ombud. Även med beaktande av tvisteföremålets värde
och betydelsen av utgången för Spanien anser hovrätten därför att de yrkade kostna-
derna för ombudsarvode framstår som alltför höga i förhållande till målets omfattning
och beskaffenhet.
[Page 13]
Hovrätten finner vid en samlad bedömning att skälig ersättning för ombudsarvode
uppgår till belopp motsvarande 50 procent av de yrkade, dvs. 104 750 EUR.
Kostnaden för utlägg är såväl ersättningsgill som skälig och ska utgå.
Enligt 43 § andra stycket lagen om skiljeförfarande får hovrättens dom överklagas bara
om hovrätten anser det vara av vikt för ledningen av rättstillämpningen att ett
överklagande prövas av Högsta domstolen. Hovrätten anser att det inte finns skäl att
tillåta att avgörandet överklagas.
Hovrättens dom får inte överklagas.
I avgörandet har deltagit hovrättsråden Annika Malm, Eva Edwardsson och Carin
Häckter, referent.